Värna vanligheten

FN skålade in nyåret genom att utse år 2010 till internationellt år för den biologiska mångfalden. Effekten av olika ”kampanjår” brukar vara blygsam, men i bästa fall kan de lyfta frågor som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen om spaltmetrar och minuter i etermedierna. Lika het som den biologiska mångfalden var i början av nittiotalet, lika sval har den varit under de senaste årens energi- och klimatdebatt.

Att förhindra utrotningen av arter har länge legat på naturvårdspolitikens miljöcertifierade träbord, och beroende på vilket perspektiv man väljer kan det gångna seklet framstå som en framgångssaga eller total katastrof. Å ena sidan uppgår arealen skyddad natur i Sverige numera till fem Skåne eller nästan hela Jämtland och Hälsingland. Många däggdjur som var utrotade eller starkt trängda under 1800-talet – bäver, älg, rådjur, kronhjort, mård, vildsvin, björn, lo och varg – har kommit tillbaka i stor stil.

De ekonomiska förutsättningarna för att bedriva aktiv naturvård har också vuxit. Naturvårdsverket har cirka 1,5 miljarder kronor per år för att hantera frågor som rör biologisk mångfald. Ytterligare medel flödar till naturvården i form av EU:s miljöstöd till jordbruket. På det globala planet har hela 12 procent av landarealen någon form av naturskydd. Naturvården kan därmed inte avfärdas som ett litet perifert politikområde av intresse enbart för vissa tjänstemän och forskare.

Å andra sidan lever vi i den sjätte stora massutrotningen. Arter försvinner i ett rasande tempo över hela världen. DN-läsare kunde i söndagens tidning ta del av en vacker fotokavalkad av arter som är skrämmande nära att skriva in sig i biologins historieböcker. Mindre uppmärksammat är att även vanliga arter minskar kraftigt i förekomst. I Sverige gäller det inte minst våra folkkära fåglar i jordbruks- och skogslandskapet, som till exempel sånglärka, gulsparv och talltita. Så ser den sotiga baksidan ut av satsade budgetmynt. Trots stora ansträngningar når vi inte uppsatta mål. Hur kommer det sig? Behövs mer av samma politik, eller krävs nya målbilder och metoder?

I antologin ”Naturvård bortom 2009” (Kassandra, 2009) går det att spåra möjliga förklaringar till den till synes paradoxala utvecklingen som tecknas ovan. De mest utmanande bidragen står professorn i naturvårdsbiologi Lena Gustafsson och professorn i marin ekologi Kerstin Johannesson för. De är inne på samma linje när de vågar ifrågasätta det rationella i att prioritera ovanliga arter framför vanliga i naturskyddsarbetet. Hur effektivt är det egentligen att låta förekomsten av rödlistade arter styra valet att skydda ett visst område, när merparten av alla arter – även de rödlistade – tvingas leva och existera i det vardagliga produktionslandskapet. Tätheten av ovanliga arter må vara något högre i vissa naturskyddsområden, men mängden individer är i de flesta fall väldigt mycket större i det omgivande landskapet. För arternas långsiktiga överlevnad är det därför minst lika viktigt hur vi sköter de stora arealerna i produktionslandskapet, som att avsätta fler små skyddade öar.

I förlängningen leder professorernas resonemang till en kritik av det tudelade landskap där mycket strängt skydd existerar för små isolerade markbitar, medan markanvändningen utanför kan vara gans­ka brutal. Den svenska modellen kräver visserligen ett visst mått av hänsyn även i vardagslandskapet. Skogsägare ska till exempel visa naturhänsyn vid det vanliga kalhyggesbruket. Men uppenbarligen har det inte räckt till. I en framtid med stigande efterfrågan på både bioenergi och livsmedel finns heller inte utrymme att avstå så mycket mer areal till rena naturvårdsändamål. Samtidigt är en utveckling där allt fler arter förlorar livsutrymme oacceptabel.

Lösningen stavas uthållig produktion. Naturvården måste mer tydligt integreras i brukandet av vardagslandskapet. Det är lika lätt att skriva som svårt att genomföra på en global konkurrensutsatt marknad. Men dithän måste vi sträva. Flera författare är också inne på att framtidens naturvård måste inriktas på att värna fungerande ekosystem, snarare än att rädda enskilda arter. Sanningen är att de ovanliga arterna oftast inte har någon avgörande roll i ekosystemen. Ett ekosystem är ingen ”superorganism” där varje art har en speciell mening, även om det är en omhuldad föreställning. Johannesson slår i stället ett slag för de vanliga ”bjälklagsarterna”, de som är centrala för ekosystemets funktion och levererar viktiga ekosystemtjänster. Genom att värna dessa, ökar också livschanserna för många ovanliga arter.

Reservat och nationalparker är viktiga områden för rekreation, vildmarks – och skönhetsupplevelser, men vi måste lämna den naiva tron att enbart fler reservat kan rädda alla arter. För att bromsa art­utrotningen måste naturvården på ett mer genomgripande sätt införlivas i allt brukande av jord, skog och vatten.