Så bildas naturreservat i raketfart

Fler reservat på kortare tid, till en lägre kostnad för staten. Det är facit av 2010 års skogspolitik.

I de ouppnådda miljömålens tidevarv kan det vara upplyftande med en god nyhet. De tenderar ju att gå under radarn på nyhetssvepen. Hur ofta uppmärksammas att något har gått snabbare än väntat, varit effektivt och blivit billigare för statskassan?

Någon kanske minns att den förra regeringen år 2010 drev fram att statligt ägda Sveaskog skulle avsätta 100.000 hektar som ersättningsmark till stora skogsägare som avstod mark till naturreservat? Nu är bytesaffärerna klara.

Vinnarna börjar alla på s: skogs­levande arter, skattebetalare och skogsbolag (de privata). På två år har 450 natur­reservat bildats. Arealen ­omfattar 60.000 hektar. Att uppnå samma naturskydd den traditionella vägen, genom intrångsersättning till mark­ägarna eller köp (förstatligande) av mark, hade tagit minst åtta år, alltså fyra gånger så lång tid, enligt Naturvårdsverket.

I sin utvärdering skriver myndigheten också att lösningen har inneburit att anslaget för skydd av värdefull natur fått en förstärkning motsvarande drygt fem miljarder kronor. Det måste vara Sveriges genom tiderna största naturvårdssatsning. Det totala anslaget för skydd av värdefull natur har de senaste åren legat runt 700–800 miljoner kronor per år. Och även om den nya regeringen har höjt anslaget till 965 miljoner för 2015 är markbytena, hur man än vrider och vänder på det, en avsevärd satsning.

Från Sveaskog knorrar man att det för skattebetalarna förstås finns en kostnad i form av missade intäkter till statskassan. Den skog bolaget har gett bort skulle ju annars ha genererat inkomster till ägaren, det vill säga staten. Men givet att miljömålet Levande skogar ligger fast, och betydande arealer återstår att skydda, så innebär modellen en effektivisering av reservatsbildningsprocessen. Att förhandla med många små skogsägare är nämligen så oändligt mycket mer arbetskrävande.

Jag minns en ständigt stressad och plågad naturvårdshandläggare från min tid på länsstyrelsens miljöenhet. Få biologer är rustade med den förhandlingsförmåga och kommunikativa briljans som krävs för att övertyga en vresig bonde i Norduppland om att han innerst inne vill avstå från att bruka den mark som gått i arv i generationer.

Även om handläggarnas arbete nu för tiden underlättas av att externa företag värderar skogen och sköter delar av förhandlingen med markägarna, kan arbetet med att bilda ett enda naturreservat ta många år. Därför verkar det klokt att använda mer av Sveaskogs mark till markbyten, åtminstone så länge det finns värdefull natur på de stora bolagens ägor som är lämpliga för just skyddsformen naturreservat. Rutiner och värderingsmodeller är på plats. Många områden som länsstyrelserna har pekat ut som skyddsvärda är dessutom redan värderade.

Alliansregeringen skrev dock i direktivet ”Förändrat uppdrag för Sveaskog AB” att skyldigheten för Sveaskog att erbjuda ersättningsmark upphör efter de 100.000 hektaren. Men med facit i hand är den hållningen värd att ompröva.

Utmaningen för framtiden är att komma till rätta med den obalans som finns mellan norra och södra Sverige. Medan det finns rätt gott om naturreservat i fjällnära skog, är ytterst lite av de produktiva skogarna i söder skyddade.

Men eftersom skogsmarken i södra Sverige mest ägs av bönder och små skogsföretag är storskaliga markbyten med Sveaskog, som har huvuddelen av sitt markinnehav i Norrland, inte realistiskt. Här behöver alltså det vanliga arbetet med reservatsbildning fortsätta. Skogarna i söder är också mer präglade av människan, vilket gör det lämpligt med naturskydd i form av skötselavtal för att upprätthålla naturvärdena.

Småskalig plockhuggning, bete och friställning av lövträd kan rädda de spillror som finns kvar av vandringsvänlig bondeskog med blåbärsris, matsvamp och ljusa gläntor att dricka medhavt kaffe i. Den biologiska mångfalden i ädellövskogarna gynnas också ofta av visst brukande. Här gäller att hålla granen stången, och föryngra ek- och bokskogarna på ett skonsamt sätt.

Men fortfarande finns kunskapsluckor, och för att kunna utvärdera effekterna av olika skötsel kontra fri utveckling inom naturreservat, krävs fältförsök som spänner över lång tid. Den tiden kan oftast bara garanteras inom skyddade områden. Som några forskare uppmärksammade i tidningen Miljöaktuellt härom veckan, måste det därför bli möjligt att inrätta naturreservat där det är tillåtet att bedriva forskning.

I dag sätter reservatens föreskrifter stopp för storskaliga skötselexperiment. Inte en kvist får brytas. Med tanke på de allt större arealer naturreservat som ska förvaltas, är det hög tid för en ändring i miljöbalken. En sådan skulle kunna återknyta till den formulering som rådde i början av förra seklet, då naturreservat kunde inrättas för att också öka ”kännedomen om landets natur”.