Andra sidan havet

Dofter är svåra att förmedla i tidningar. Men tänk er, kära läsare, att ni kunde gnugga lite på fotografiet av ett två meter brett dike som går från Kaliningrad till Vistula lagun. Tänk er en luktis – som barnboksvärlden är full av – med den mest vedervärdiga doft. En gammalt-bajs-luktis. Ni skulle rygga tillbaka. Ni skulle förtvivlat försöka vända sida. Ni skulle definitivt inte vilja halka i detta stinkande, öppna, helt orenade avlopp från en stad med en halv miljon invånare. Njet.

Olga – tolken med alla upptänkliga förnödenheter – ger mig ett par plasthandskar och en vattenflaska. Jag går närmare kanten, ut på de slippriga stenarna och fyller flaskan. Vi fotograferar det gråsvarta vattnet och retirerar sedan snabbt från en av Östersjöns största kvarvarande ”hotspots” för utsläpp av övergödande ämnen, lättade över att inte ha druttat i. Allt utom cykeldäck når havet, skrattar Olga.

Det må vara en sliten klyscha i ämnet nationella särdrag, men humorn ger ryssarna förmågan att hantera alla möjliga kriser och tillstånd, oavsett om det gäller miljön eller ekonomin. ”Följ doften” var väginstruktionen till diket, och den fun­gerade dessvärre lika bra som en gps.

I en tid med fokus på osynliga men likafullt allvarliga miljöutmaningar – som stigande halter av koldioxid i luften och knappt mätbara nivåer av vissa miljögifter – är det en märklig upplevelse att verkligen känna fysiskt obehag inför mänsklig miljöpåverkan.
Det är som att bläddra tillbaka i miljöhistorieboken, till en tid då miljöhoten även i vår del av Östersjöregionen var mer konkreta och märkbara. Men detta är faktiskt här och nu. I vår närmiljö. Vi delar samma badvatten.

Medan det byggs reningsverk med EU-standard så det står härliga till i Polen – exempelvis ansluts den stora kuststaden Szczecin till ett sprillans nytt reningsverk i höst – så är utvecklingen i Ryssland inte lika entydigt positiv. Visst har situationen i S:t Petersburg förbättrats avsevärt, men vad gäller Kaliningrad – den lite bortglömda enklaven mellan Litauen och Polen – är planerna än så länge bara en dröm på papperet.

Uppenbart är att ett EU-medlemskap gör skillnad. Direktiven driver Polen bort från sanitära olägenheter, pengarna rul­lar in och reningsverket i Szczecin får Himmerfjärdsverket söder om Stockholm att framstå som luggslitet.

År 2014 ska emellertid ett reningsverk stå klart i Kaliningrad, enligt det regionala departementet med ansvar för frågan. Men vem vågar tro på det? Olika internationella organisationer har försökt få till detta bygge i över ett decennium. Finanskrisen gör det inte lättare. Positivt är dock att det finns de som fortsätter att arbeta för en bättre miljö i regionen.

Stora aktörer som Nordiska miljöinvesteringsbolaget, Nordiska investeringsbanken och Europeiska utvecklingsbanken fortsätter att samtala, förhandla, göra pilotstudier och träffa ryska myndigheter och politiker. Rätt vad det är kanske det händer något.

Vad gäller jordbruket i det forna östblocket är bilden också ganska splittrad. Lantbruket i Kaliningradregionen lär inte bidra med särskilt mycket utsläpp till Östersjön. Mycket mark ligger för fäfot – oändliga gräsmarker och våtmarker breder ut sig. Det vimlar av storkbon i varenda telefonstolpe i byarna. Här finns gott om grodor, sorkar och vattenlevande insekter. Frånvaron av intensivt jordbruk lämnar spelutrymme för arter som vi trängt undan för länge sedan.

Där produktionen fortfarande bedrivs – ofta på gigantiska gamla statsjordbruk – är dock gödselhanteringen under all kritik. Stallgödseln körs ut på åkrarna året runt, oavsett om det finns grödor eller inte, som behöver näring. Dynghögar ligger öppna och läcker näring. I Ryssland subventionerar staten till och med konstgödseln – raka motsatsen till den skatt på handelsgödsel som finns i Sverige och flera andra länder.

Ett fåtal internationella projekt stretar på för att vända utvecklingen. Ljusglimtar finns. Ett och annat statsjordbruk – numera aktiebolag – väljer att investera i gödsellagringsbehållare för sina tusentalet mjölkkor.

Länderna runt Östersjön försöker också inspirera varandra till bättre miljörådgivning till lantbruket. En del av de kommersiella initiativen, då västerländs­ka ägare köper eller arrenderar mark, kan också föra med sig miljöteknik och kunnande. Det är bra. Punktutsläppen från jordbruket kan inte försvaras. De hör inte hemma i en uthållig livsmedelsproduktion på 2000-talet.

Stora okontrollerade gödsellaguner måste förpassas till historien, lika väl som stinkande avlopp som mynnar direkt i havet.

Jenny Jewert