Är du trovärdig, lilla forskare?

Under torsdagens pressträff ägnade rektor och dekanus fem minuter åt att konstatera att professor Eva Lundgren friats från anklagelserna för vetenskaplig ohederlighet. Därpå ägnade de en timme åt att påtala och diskutera brister i hennes forskning. Rektor Bo Sundqvist och dekanus Berit Hagekull visar därmed återigen att de tar lätt på det egna regelverket, nämligen att Uppsala universitet ska vidta ”omsorgsfulla åtgärder” för att ”återupprätta den anklagades rykte” vid ett friande. Enligt deras mening uppfyllde presskonferensen detta syfte. Ärendet är avslutat.

Nå, agerandet är i alla fall konsekvent. Granskningen som regelvidrigt inleddes med ett pressmeddelande avslutas med en presskonferens som handlar om allt annat än vetenskaplig ohederlighet. Med en diffus anmälan följer en diffus och omfattande granskningsrapport. Genom att föra ut det väntade budskapet friad men kritiserad framstår det förhastade beslutet som legitimt. Om Uppsala universitets agerande i detta ärende blir vägledande är det en seger för godtycket och en beklaglig eftergift åt fjärde statsmakten, medierna.

Missförstå mig rätt. Det är självfallet viktigt att det finns möjlighet för universitet och högskolor att utreda om en forskare har hittat på, plagierat eller på annat sätt betett sig ohederligt. Alla forskare måste också tåla och bemöta vetenskaplig kritik. Från rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid centralt att skilja det ena från det andra. Fusk och andra oegentligheter måste bekämpas, i vissa fall även i rättsliga procedurer. Ödet för dåliga argument är däremot att så småningom malas ner av meningsmotståndarna. Inget annat än tidens tand och högt i tak på de vetenskapliga arenorna kan visa vad som är bra, mindre bra eller rent av dålig forskning.

Nu brukar ju forskare vara experter på att skilja äpplen från päron. Därför är det förvånande att granskningsgruppen lyckas koka ihop detta päppelmos. Problemet är att kritiken som dryftas i rapporten (somlig är intressant, annan kommer att få delar av forskarsamhället att gå i taket) inte hör hemma i ett disciplinärende. Ingen borde, till exempel, i ett disciplinärende klandras för att inte ha utfört en regressionsanalys. Att granskarna trots allt lägger möda på den typen av kritik kan bara förstås utifrån deras egen definition av uppdraget: ”Vårt uppdrag har varit vidare än att pröva frågan om vetenskaplig ohederlighet och snarare handlat om att pröva Lundgrens trovärdighet som forskare. Trovärdighet är ett rymligare begrepp, som innefattar många olika komponenter och som inte står och faller med ett svar på frågan om eventuell fabrikation.”
Därmed bortser de ifrån att reglerna inte ger dem mandat att granska det luddiga begreppet trovärdighet.

Kritiken är också till viss del ett uttryck för en krock mellan olika forskningstraditioner. När granskarna påstår att de genom att ta del av intervjumaterial kommer att kunna ”kontrollera om dessa berättelser (om övergrepp) bygger på verkliga händelser eller ej” uppstår frågan: hur då? De har tagit del av vissa bandinspelningar och medger (i fotnoten) att intervjuerna finns och att barnen och ungdomarna har uttalat sig såsom de gör i boken ”La de små barn komme til meg”. Vad mer kan de utröna? Kan de resa bakåt i tiden? Har de sanningsdetektorer?

Den djupare fråga som hela rapporten aktualiserar är vilken typ av kunskap som universitetet ska arbeta med att ta fram. Inte ens det material som Eva Lundgren nu samlar in genom intervjuer med Knutbypastorn kommer att ge annan information än den pastorn delar med sig av och som Lundgren sedan tolkar och i slutändan presenterar valda delar av. Förmår forskarsamhället värdera denna kunskap för vad den är?

I ett pinsamt försök att släta över hela ärendet hävdar rektor och granskningsgruppen att bristerna i forskningen beror på att Eva Lundgren tilldelats en egen avdelning. Allt ska nu bli bättre genom att hon ska få ingå i en större vetenskaplig miljö. Det låter ju bra och ansvarstagande. Men var är logiken? Varken rapporten ”Slagen dam”, boken ”La de små barn komme til meg” eller teorin om normaliseringsprocessen har tillkommit sedan Lundgren fick en egen avdelning. Belägg, tack.

Så hur förstå denna soppa? Ett något förmildrande ljus skiner över granskningsgruppen om man beaktar att den haft att tassa runt på ett juridiskt gungfly. Gemensamma nationella regler saknas, vilket får till följd att universiteten agerar olika. Sveriges universitets- och högskoleförbund har ställt upp frivilliga riktlinjer, men dessa har fått skarp kritik av jurister vid Stockholms universitet. Högskoleverket har inte befogenhet att utöva tillsyn men utdelar pekpinnar i enskilda fall ändå. Vetenskapsrådet, som utnyttjas som rådgivande organ, har sina egna diffusa riktlinjer. För att råda bot på den förvirrade situationen har Vetenskapsrådet vänt sig till regeringen och efterlyst lagstiftning. Med facit i hand är det bara att instämma. Den akademiska världen är liten och fylld av personliga vendettor. Utan ett genomarbetat regelverk kan inte rättssäkerheten tryggas.

Vad utbildningsminister Leif Pagrotsky hittills bidragit med är att i en interpellation välkomna granskningen av Eva Lundgren. Han har dessutom i ett par tidskrifter – långt innan granskningen var klar – ondgjort sig över att forskarsamhällets bidrag till nyhetsförmedlingen handlat om ”ritualmordsberättelser i vetenskaplig dräkt”. Det är farligt nära ministerstyre. I stället för att agera forskningspolis borde Pagrotsky se till att den akademiska världen får ett regelverk som garanterar lika behandling.