Bad utan algsoppa

Bussen skumpar fram på en grusväg utanför S:t Petersburg. Målet är ett oansenligt litet hus. Det är tomt, får vi veta. Någon har försökt bryta sig in. Låset är demolerat. Delar av sällskapet brister ut i skratt. Hejdlöst. ”Is this it?” Är detta resultatet av ett flerårigt Sidaprojekt?

Nej, detta är inget spektakulärt bygge à la reningsverk invigt av Göran Persson. Men bredvid skjulet finns ett dike och det är här som den berömvärda arbetsinsatsen kan beskådas. Tack vare en betongsektion kan jordbruksexperterna numera räkna ut exakt hur stor volym vatten som rinner i diket, och därmed hur stor mängd kväve och fosfor som flödar ut från detta område och kanske når Östersjön.

Inte så märkvärdigt, kan tyckas. Men utan mätdata som går att jämföra mellan olika länder är det svårt att lansera en bra politik för hela Östersjöregionen. Så länge diagrammen från Helsingforskommissionen (Helcom) jämför äpplen och päron är de värdelösa som beslutsunderlag för politikerna. Mätstationen innebär därför – i all sin enkelhet – ett litet steg bort ifrån den förvirrade diskussionen om vem och vilken verksamhet som skitar ner havet mest.

Men mätstationen illustrerar samtidigt svårigheterna med det förslag som miljöminister Andreas Carlgren driver hårt i miljödebatten. Alliansen vill att EU inför handel med utsläppsrätter för kväve och fosfor för att minska övergödningen.

Jordbruksföretag som släpper ut mycket gödande ämnen ska köpa utsläppsrätter från företag som släpper ut lite. Ett tak ska sättas utifrån vad Östersjön tål. Det låter ju bra. Problemet är bara att det inte finns något enkelt sätt att mäta utsläppen från en enskild åker till en rimlig kostnad.

Mätstationen utanför S:t Petersburg har tagit ett par år att upprätta och vattenprover måste analyseras under minst fem år innan det går att säga något tillförlitligt om läckaget. Forskarna runt vårt innanhav har fullt upp med att i grova drag uppskatta näringsläckaget från olika länder och sektorer.

Nu menar säkert alliansen att utsläppshandeln ska bygga på modeller av verkligheten och inte på faktiska utsläpp från alla enskilda jordbruk. Kruxet är att det är näst intill omöjligt att bygga in en bondes beteende i en schablon. Hur mycket en åker läcker beror nämligen i stor utsträckning på hur skicklig lantbrukaren är på att hantera sin gödsel. Det handlar mest av allt om tajmning – att sprida gödseln när växterna har störst kapacitet att tillgodogöra sig näringen.

Att mylla ner dyngan på rätt sätt och anpassa givorna efter olika grödors behov är andra avgörande faktorer. För att beräkna utsläppen från en åker måste modellerna även ta hänsyn till lutning på marken, jordart, vinterklimat, gröda och mark-
historik. Detta kan hjälpligt göras för kväve, men för fosfor saknas kunskap.

En utsläppshandel som utgår från näringsbalanser (bokförd gödsel minus sålda livsmedel) riskerar också att hamna långt ifrån verkligheten. Två gårdar med samma näringsöverskott på papperet kan i praktiken ha väldigt olika utsläpp. Teoretiska balanser är dessutom enkla att manipulera och bäddar för svarthandel med handelsgödsel.

Summa summarum: handel med utsläppsrätter för att rädda Östersjön riskerar att bli en administrativ koloss och kräver en förfärlig kontrollapparat. Alternativet – en utsläppshandel som inte omfattar jordbruket – blir också konstigt, eftersom matproduktionen är en av de stora källorna till övergödningen. Nordiska miljöfinansieringsbolaget, Nefco, utreder just nu frågan för Helcoms räkning. Lyckas de ta fram något som liknar ett konkret förslag är det definitivt årets bubblare på det miljöpolitiska området.

Nej, Carlgren borde fokusera på andra frågor i sina påtryckningar inför den nya aktionsplanen för havsmiljön som Helcom ska anta i november i Warszawa. Den goda viljan att prioritera Östersjön finns uppenbarligen, och alliansen har varit inne på andra lösningar. Här är några:

Förbjud fosfater i tvättmedel i alla länder runt Östersjön. Påskynda utbyggnaden av reningsverk i Ryssland, Baltikum och Polen. Uppmärksamma våtmarker och öppna dikens betydelse för att fånga upp gödningsämnen på vägen mot havet. Genomför en drastisk förändring av fiskeripolitiken. Utfiskningen av torsken ger ett grumligare hav med mer växtplankton. Exportera kunskap om gödselbrunnar och modeller för miljöstöd och rådgivning till lantbrukare. Sist men inte minst måste Sverige agera blåslampa för att befintliga miljöregler inom EU följs av samtliga medlemsstater.

Ett talande exempel är nitratdirektivet. Varje land får definiera känsliga landområden och inom dessa finns regler om hur jordbruket ska skötas för att minska utlakningen av nitrat. I Sverige omfattas 65 procent av åkermarken. Polen har pekat ut två procent av sin landareal. Ingen tror att den polska avgränsningen gagnar miljön.