Bättre än inget alls

– Det här med EU-politik är inte så svårt. Kommissionen lägger ett förslag. Sedan ska rådet och parlamentet vara överens för att beslut ska fattas på miljöområdet.

För en miljöengagerad Europavän var det förstås ljuv musik att höra Brysselstationerade miljöattachén Ulf Björnholm Ottosson lyfta fram just det perspektivet. Det skulle vara så lätt att raljera annars. Till exempel över Ottossons overhead som redovisade exakt hur många möten han deltog i per vecka och per år. I en stolt demonstration av fliten. Fast hur skulle miljöarbetet annars bedrivas? Samtalet är deras verktyg. Kompromisserna en del av lösningen. Kvällsläsning, nästan inga andra måltider än arbetsluncher och arbetsmiddagar är en del av en krävande vardag. Fjärran fyrtiotimmarsveckan.

Men på samma sätt som EU-skeptikernas idoga tjat om oändlig byråkrati och detaljregleringar är missvisande, är tjänstemannens hoppingivande redogörelse för miljöarbetet i Bryssel romantiserad.

Det räcker att kika närmare på kemikaliefrågan för att få en nyktrare uppfattning av verkligheten. På två år förvandlades ett kraftfullt förslag som kommissionen presenterade i en vitbok 2001, REACH, till en urvattnad historia som vi ännu inte sett slutet på. I det ursprungliga förslaget skulle till exempel alla ämnen som tillverkas eller importeras över ett ton, registreras och säkerhetsbedömas. Enligt förslaget som det nya parlamentet ska ta ställning till i höst, har denna gräns flyttats till tio ton. Därmed slipper två tredjedelar av alla ämnen, eller 20 000 kemikalier, som används i Europa undan kontroll. Dessutom har de viktigaste byggstenarna i plaster, polymererna, undantagits all form av kontroll. Ansvaret för REACH flyttades också under det italienska ordförandeskapet från miljörådet till konkurrenskrafstrådet.

Hur kunde det bli så?

Förklaringen kan sammanfattas i stora intressen och starka lobbyorganisationer. Kemikalieindustrin är världens tredje största industri och omsätter 1 500 miljarder euro. EU står för en tredjedel av denna produktion, och spelet om kemikalierna blev utan tvekan en av de största lobbybataljerna i EU:s historia. Ett brev från Chirac, Blair och Schröder till kommissionsordföranden Romani Prodi var avgörande för att överföra frågan från miljöministrarna till näringslivsministrarna. Hösten 2003 hade dessa representanter för de tyngsta keminationerna i EU glömt överenskommelsen från mötet i Göteborg ett par år tidigare. USA:s utrikesminister Colin Powell eldade på de amerikanska ambassadörerna i Europa att lobba mot REACH.

Antingen låter man sig nedslås av kampanjerna och den diffusa beslutsprocessen. Eller så väljer man att se det så här. Enighet kring en gemensam kemikalielagstiftning – om än urvattnad – är bättre än ingen samsyn alls. Med en gemensam strategi skapas åtminstone en plattform för framtida utveckling och samarbete. En del länder fortsätter att skicka sina miljöministrar till rådsmötena, trots den officiella maktförskjutningen till konkurrenskraftsrådet. Den aggressiva kampanjen som amerikanska regeringen och industrin förde mot REACH har dessutom, ironiskt nog, väckt en opinion för en tuffare reglering även i USA. Indirekt kan till synes dolt lobbyarbetet vara kontraproduktivt för sina syften och ge upphov till nya, öppna debatter.

Det liggande förslaget är inte perfekt, men det är bättre än den befintliga regleringen. Det är helt enkelt det bästa vi har. Och jag säger det inte med Göran Perssons dystra tonläge.