Blott ett hav

För drygt ett år sedan fick Naturvårdsverket i uppdrag av regeringen att göra en Sternrapport för Östersjön. Bakom initiativet stod Sveriges och Finlands miljöministrar. Alla jublade. Detta var just vad havet behövde. Ett dokument som samlar kunskapen och gör en samhällsekonomisk bedömning av vad havet ger oss och vad det kostar att inte åtgärda havets miljöproblem. Äntligen skulle en gedigen bro byggas mellan naturvetenskapen och samhällsvetenskaperna. Med tydliga prislappar skulle det bli lättare för Sverige att driva Östersjöfrågorna under ordförandeskapet inom EU och inom Helsingforskommissionen, Helcom.

Nu har den kommit. Utan minsta pompa och ståt lade Naturvårdsverket förra veckan ut rapporten ”Vad havet ger oss” på sin hemsida. Den sammanfattar innehållet i sju delrapporter som släpptes redan under förra året. Och? Nja. Resultatet är ingen enastående lunta att dunka i bordet och kalla till presskonferens för. Direkt. Utan att överdriva måste man säga att det bidde en tummetott, om än välvirkad, utifrån givna förutsättningar. Det finns gränser för hur intressanta och politiskt samlande slutsatser man kan dra utifrån befintlig miljöekonomisk litteratur om Östersjöområdet. Att det är samhällsekonomiskt lönsamt att komma till rätta med överfisket var till exempel redan väl känt.

Men allt är inte gammal skåpmat. En ny intervjuundersökning av turistnäringen har genomförts, liksom en analys av kostnaderna att minska övergödningen av Östersjön. En minst sagt fluffig siffra på ”nyttan” av ett friskt hav har också räknats fram genom att uppdatera en gammal enkät från nittiotalet om betalningsviljan för en god havsmiljö.

Anledningen till att ministrarna inte slår på stora trumman för detta slutredovisade regeringsuppdrag är säkerligen att ett par av slutsatserna som dras i rapporterna inte är helt lätta att kommunicera. Studien av turistnäringen i länderna runt havet konstaterar exempelvis att ”turismen i Östersjöområdet i dag är mer eller mindre opåverkad av de aktuella havsmiljöproblemen”. Svenska branschföreträdare hävdar till och med att medierapporteringen om algblomningarna har varit ett lika stort problem som själva algerna.

 I en annan delrapport sågas den nuvarande fördelningen av utsläppsminskningar mellan länder som icke kostnadseffektiv och orättvis. Det innebär att miljöministrarna i Krakow år 2007 skulle ha skakat hand på ett dyrt förslag som har små utsikter att bli genomfört. Genom att låsa fast sig vid landskvoter är det svårt att bedriva en kostnadseffektiv politik. Hur rättvisan ska vägas in i modellerna är en klurig fråga, och sista ordet lär inte vara sagt i den debatten. Rapporterna radar också upp – i enlighet med uppdraget – en lång rad kunskapsluckor och framtida forskningsbehov.

Alla projekt som nämner Sternrapporten som inspirationskälla bäddar för kritik. Att leda läsaren till jämförelser med en av de mest inflytelserika rapporterna som publicerats på årtionden skruvar upp skyhöga förväntningar. ”Vad havet ger oss” är först och främst ett embryo till en större systemanalys. Enligt en ansökan som ligger på Naturvårdsverkets bord går det emellertid att få en mer omfattande samhällsekonomisk analys, en Baltic
Stern, för den facila summan av 70 miljoner kronor. Tja, kan myndigheten ge 20 miljoner till det kontroversiella projektet att syrsätta djupvattnen med vindsnurror, borde det väl inte vara några problem att hosta upp åtminstone det dubbla till en Baltic Stern? Eller?

Å andra sidan finns det ekonomer som hävdar att denna typ av jättemodeller som det skissas på i Baltic Stern, där man kopplar ihop nästan allt, är mindre lyckade. Resultatet blir att man bakar in en väldig massa osäkerheter och antaganden. Måhända går det att snickra på effektiva styrmedel för de luft- och landbaserade utsläppen utan att koppla ihop dem med alla marina processer och upptänkliga ekonomiska scenarier? Något att grubbla över för alla med penningpåsar att fördela.

Men den efterlängtade politiska effekten av en ”Sternrapport” är säkert lättare att uppnå med ett brett forskningsprogram som är internationellt förankrat och finansierat. Det ställer dock höga krav på forskningens integritet. Med en Baltic Stern är det förväntade utfallet inskrivet redan i titeln.

Ett är säkert: miljöministrarna bör vara beredda att inom några år skaka hand på en ny och samhällsekonomiskt mer genomtänkt överenskommelse mot övergödningen. I väntan därpå kommer förhoppningsvis ett och annat reningsverk att bli utbyggt, gödselplattor byggas i Polen, våtmarker anläggas i Sverige och tvättmedlen i alla länder bli fosfatfria. Medan forskarna modellerar finns jobb att göra som inte riskerar att betraktas som bortkastat när kunskapen fördjupats.