Bruka änglamarken

I morgon ska jag ta utombordaren och fara och gratulera min närmaste hundraåring. Blommor behöver jag inte ta med mig, för de finns i ljuvliga mängder. Jungfrulin, höskallra och brudbröd. Kanske blommar fortfarande några enstaka Adam och Eva, vilket i så fall gör den rekordkalla försommaren lättare att fördra. Med lite tur får jag se både havsörn, skäggdopping och svartvit flugsnappare. Lövträden är säkerligen hamlade. Vilken jubilar vill inte vara fin på bemärkelsedagen?

Ängsö är en av Sveriges och Europas äldsta nationalparker. En högst vital sådan. Landskapet bär på gott om minnen. Men återskapandet av kulturlandskapet på ön har tagit tid.

När vetenskapsmän och tjänstemän instiftade Ängsö nationalpark år 1909 skulle blommor och den sköna naturen räddas undan bondens och betesdjurens störande aktiviteter. Roslagsön är ett av de mest omtalade exemplen på den tidiga naturvårdens akademiska vildmarksvurm, som saknade förankring i kunskap om arters livskrav. Inte så märkligt. Ämnet ekologi var ännu inte etablerat och under några årtionden fick därför busk- och trädskiktet sluta sig. Naturvården var en ljusskygg tonåring, snårig och otillgänglig.

Men med tiden fick även forskare och byråkrater insikt om det komplexa växelspelet mellan människan och naturen. Naturen har genom historien satt ramar för människans sätt att tjäna sitt livsuppehälle, och människan har i sin tur präglat både landskap och mångfald genom att öppna upp nischer för arter som gynnas av ljus, olika typer av bete, slåtter, småvatten, öppna diken och gamla lövträd.

Så är allt då frid och fröjd i änglamarken? Naturvården gjorde stora missbedömningar för ett sekel sedan, men hur är det i dag? Mycket har förbättrats, så visst finns det anledning att fira både Naturens år och naturskyddets hundraårsjubileum. Men samtidigt går det inte att blunda för att situationen för många arter är bekymmersam. Många dagfjärilar, skalbaggar och blommor minskar fortfarande i våra ängs- och hagmarker, trots rätt så omfattande insatser. Förmodligen beror det på att naturvården nyttjar befintliga styrinstrument som en tvååring hamrar på ett piano, medan vad som krävs är att man kan spela en konsert av Bach. Medan mångfalden är ett historiskt vittnesmål om fantastisk variation i betestryck, tidpunkt för betespåsläpp, tidpunkt för slåtter, stora spridningsmöjligheter för frön och småkryp genom transporter av löst packat ängshö, betade skogsområden, ett intensivare nyttjande av buskar och träd genom lövtäkt och mer mosaikartade landskap, så styr miljöstöden för biologisk mångfald mot en statisk och likformig hantering av våra ängs- och hagmarker. Det är femårsavtal där grässvålen ska vara snaggad varje höst och träden inte får vara fler än sextio per hektar.

Avsikterna må vara goda men effekterna kan bli motsatta. Många arter hinner inte fröa av sig. Risken finns att politik och marknad tillsammans skapar ett tudelat landskap med hårt betade miljöstödsmarker, där bonden är livrädd för att inte uppfylla en kontroll, och helt igenväxta marker eller barrskogsplanteringar.

Den avgörande frågan är om det moderna och ekonomiskt bärkraftiga jordbruket någonsin kan skapa förutsättningar för den historiska mångfald vi vill bevara. Museijordbruk som det på Ängsö är ingen konst för samhället att bekosta, några stycken, på samma sätt som vi sköter arkeologiska och kulturhistoriska samlingar på våra museer. Men de allra flesta arter kan inte långsiktigt leva kvar i alltför små öar i ett i övrigt för dem ogästvänligt landskap. Till slut förpassar slumpen dem till rödlistan.

Artrikedomen i odlingslandskapet innan moderna metoder infördes var en integrerad del av produktionen. Så är det inte längre. Utmaningen för naturvården är att utforma miljöstöd som härmar effekten av äldre brukningsmetoder, utan att vara lika tids- eller resurskrävande. Här krävs både nytänk och mer flexibilitet än vad dagens miljöstöd presterar.

Vi måste hitta ett mellanläge mellan förra seklets vildmarksvurm och 2000-talets snaggade grässvålsfundamentalism. Många av dagens hagar är gamla ängar, med arter som gynnas av sent bete eller betesuppehåll enstaka år. Vi kanske inte heller ska vara så rädda för att skapa ny mångfald? Gamla magra åkrar kan sås in med örter och skötas som äng för att gynna dagfjärilar. En igenväxt hage borde kunna få skötas som ett skogsbete – en miljö på utdöende – om den har sådana kvaliteter. Bara för att naturvården vill bevara arter som gynnats i ett åldrigt landskap måste inte reglerna vara fixe­rade vid att markanvändningen ska ha varit densamma under sekler.

EU:s miljöstöd för biologisk mångfald gör att det finns betesdjur kvar i många marginalmarker i skogs- och mellanbygd. Det är positivt. Återstår för vetenskapen – hur svårt det än är – att utvärdera den befintliga skötseln och lägga fram konstruktiva och praktiska idéer för framtiden. Än finns mycket att lära, även för en hundraåring.