Den jagade forskaren

Han är kattforskaren som blev vargforskare, men som ännu inte har sett en varg i det vilda. Olof Liberg samordnar det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv och i våras fick han det hett om öronen när han i domstol sa ja till den norska vargjakten. Genetiker och naturvårdsorganisationer gick i taket. Men Olof Liberg tror snarare att jakten är en räddning för arten. – Med legal jakt, minskar tjuvjakten.

Tystnaden bryts av grus som skvätter. Bestämda stövelsteg. Två män närmar sig
vargforskarna som står vid ett vägskäl i Hasselforsreviret. Tio meter bort
stannar de och ryter: ”Vad gör ni här, vad är ni för ena?” Olof Liberg, som är
forskningsledare, känner sig manad att gå fram till männen, sträcker ut handen
och frågar vilka de själva är. Instinktivt slänger de händerna bakom ryggen och
låter förstå att vargforskare tar de minsann inte i hand. Fientligheten bränner
ända ut i fingerspetsarna. ”Vi bor här och vi vill inte ha sådana som er här!”
Under fem minuter får forskarna ta emot ilskan som väller fram. Äntligen några
som förtjänar att höra. ”Vargarna bryr vi oss inte så mycket om, det är sådana
som ni vi inte vill ha!” Men till slut ger de sig. De har sagt sitt. De boendes
revir är färdigpinkat. Det skymmer och forskarflocken får bråttom att planera
kvällens arbete. Vargar ska märkas. Tystnaden sänker sig åter över skogarna i
Hasselfors.
Mullret från jetplan rycker tankarna från Närkes skogar till
Arlanda och Olof Liberg på mellanlandning, finklädd i linnekostym efter ett möte
i Bryssel. Han beställer te, samtidigt som han ber om ursäkt för att han luktar
flygplanscognac. Om glåporden i Hasselfors säger han:
– Det ingår i jobbet.
Och tillägger att alla inte är sådana, som tur är. Men det verkar onekligen vara
svårt att bli älskad som vargforskare.
– Jägarna betraktar oss som romantiska, blåögda typer som inte förstår
verkligheten och vargkramarna tycker att vi blivit köpta av jägarna.
Det hade kanske varit lugnare att fortsätta att studera tamkatternas beteende,
det djur han disputerade på för länge sedan? Visserligen, men Olof Liberg gillar
när debattens vågor går höga och han är inte rädd för att sticka ut hakan. Lite
skämtsamt refererar han till sig själv som en alfahanne, och det vet man ju vad
en sådan måste tåla och våga.
Han retade till exempel gallfeber på naturvårdsorganisationerna i våras genom
att säga ja till jakt efter 10 vargar i Norge. Totalt dödades 9 av de cirka 90
vargar som
beräknas ingå i den svensk-norska vargstammen. Som representant för Skandulv
(skandinaviska vargforskningsprojektet) vittnade han i Oslo Namsrett innan
jakten skulle sätta igång.
– Efter domen i Namsretten var jag inte vatten värd. Jag fick ta mer skit än de
norska myndigheterna som trots allt fattade beslutet om jakten.
Domstolens beslut blev omdiskuterat i naturvårdskretsar eftersom genetikerna och
populationsbiologerna som vittnade hade rakt motsatta åsikter om hur
vargstammen skulle tåla avskjutningen. Enligt populationsbiologerna tål
vargstammen ingrepp som ligger under tillväxttakten. Genetikerna menar däremot
att det är viktigt att stammen snabbt ökar till 500 individer för att den ska
bli långsiktigt livskraftig. Domstolen valde att lyssna till
populationsbiologerna. Men varför sa du ja? Varför valde du inte att tillämpa
den så omhuldade försiktighetsprincipen?
– Försiktighetsprincipen måste vägas mot de problem som finns. Om det inte fanns
några problem alls skulle vi kunna ha 10 000 vargar.
I mina ögon är den lokala acceptansen A och O för en framgångsrik
vargförvaltning. Det värsta som kan hända är att vi får en vargstam som
förvaltas genom tjuvjakt. Jag är övertygad om att acceptansen för varg hos
glesbygdsbefolkningen ökar om jakt tillåts.
Han menar att riskerna med den illegala jakten är oerhört mycket större än de
genetiska riskerna och att insatser som görs måste ta hänsyn till det.
Av lätt insedda skäl är det svårt att studera den legala jaktens påverkan på
tjuvjakten, och Olof Libergs uppfattning grundar sig på samtal han haft med folk
ute i landet. Uppenbart är att tjuvjakten är helt beroende av ett passivt stöd
från glesbygdsborna. Tjuvjägarna blir hjältar som gör det som de flesta inte
vågar, men gärna skulle vilja göra.
– De enda som kan stävja tjuvjakten är befolkningen själva. Vi kommer aldrig ha
polisiära resurser för att hålla koll i varenda buske.
Olof Liberg har således en pragmatisk hållning och har inte mycket till övers
för dem som menar att det är moraliskt
oacceptabelt att tillåta viss jakt, enbart för att minska den illegala jakten.
– En del forskare påstår att jag av ren konsekvens borde vara för en viss
avskjutning av invandrare, för att öka acceptansen för invandrare i Sverige.
Dessa påhopp upplever jag som djupt kränkande och inte särskilt relevanta.
Själv väljer han istället att betona de positiva effekterna som jakt kan ha.
– Det blir en aktivitet kring djurarten. Det satsas mer resurser på
inventeringar och forskning. Vi får mer kunskap.
Inte så konstigt kanske att just dessa aspekter betonas av en forskare som
delvis finansieras av Svenska jägareförbundet.
Orden strömmar och de övriga gästerna på fiket kan nog inte undgå att höra hans
engagerade stämma mellan flygvärdinnornas svala utrop.
Jaktmotståndare tror att vi kan ha stora rovdjur ojagade, men då blir de
oskygga. Människan har aldrig tidigare levt med stora rovdjur utan att jaga dem.
Men Olof Liberg betonar att det är viktigt att jakten sker på rätt sätt. Att
jaga varg med helikopter,
som man gjorde i Norge, gör inte att vargarna blir räddare varken för jägare
eller deras hundar. Men han tror att vargarna kan lära sig att bli rädda för
människan eftersom de är så pass intelligenta och sociala djur.
Viktiga förutsättningar är att vargarna kan urskilja vad hotet är och att de
löper en dödlig risk. Sedan måste det självfallet finnas överlevare som håller
kunskapen vid liv.
– Därför är det viktigare att jaga flockar än ensamma individer.
Men varför är så många människor rädda för vargen? Den rädslan tycks inte ha så
mycket med egen erfarenhet och dödliga risker att göra?
Kanske beror det på att vargen är ett flockdjur. En ensam varg accepteras nästan
alltid. Så länge Ockelbotiken och Hasselforstiken levde ensamma, tyckte
lokalbefolkningen bara att det var kul. Men så fort de hittade en partner vände
stämningen. Av flera vargar kan man bli omringad. Flera vargar kan hetsa
varandra.
När han träffar rädda människor anstränger han sig extra mycket och berättar vad
han vet om vargen. Han
lämnar aldrig några garantier, men försöker förklara hur oerhört små riskerna
är.
– Att sätta sig i bilen och åka till något av de hundratals informationsmöten
jag har hållit om varg är mer riskfyllt än att ströva omkring i ett vargrevir
under ett helt liv.
Olof Liberg håller med om att vargen till stor del blivit en symbolfråga för den
växande konflikten mellan stad och land. Till viss del går stad-land-klyftan
även att skönja inom forskarsamhället.
Under en debatt i våras gjorde en av forskarna från Skandulv en poäng av att ”vi
som forskar i fält anser att vargstammen är livskraftig vid 200 individer,
medan genetikerna som har sin verksamhet förlagd till i huvudsak Stockholm och
Uppsala säger att det krävs 500 vargar för ett långsiktigt bevarande.”
Forskningens geografiska läge gavs alltså viss betydelse, men vem kan göra
DNA-analyser i skogen?
– Lite märkligt att han uttryckte sig så, men visst, vi på Grimsö
forskningsstation är nog närmare vardagsproblemen än vad vissa
laboratorieforskare är. För
dem är vargen som vilken fjärilsart som helst.
Innan han rusar till sitt plan vill jag veta hur många gånger han har sett varg
i det vilda. Aldrig, blir det förvånande svaret.
– Eftersom vi alltid bakspårar djuren för att inte störa dem är det något av ett
misslyckande om vi faktiskt råkar se dem.
Men han har hört dem när han var ute med sin son och gick med snöskor. De tjoade
till varandra för att hålla kontakten. Ooohooo ekade mellan far och son i
dalgången. Plötsligt hördes ett tredje ohoo uppe från sluttningen. Det var
”gråben”.

kultur@svd.se

Bildtext:
– foto: Dan hansson Revirtänkande. Olof Liberg är vargforskaren som hamnat i onåd hos många.

© Svenska Dagbladet eller artikelförfattaren.