Den naturliga orättvisan

Vissa gener är bättre än andra att ha om man siktar på ett OS-guld. Någon biologisk rättvisa finns inte. Det har naturen sett till. Därför går det redan nu, några dagar efter OS-invigningen, att säga: må bäste kenyan vinna långdistansloppen. Eller: må bäste sprinter med västafrikanskt ursprung knipa guldet på 100 meter. Ni övriga, mer bleksiktiga typer, har ingen större anledning att svetta ner er. Var glada om ni tar er till semi.

Den som tvivlar på denna ordning kan försöka smälta följande statistik. Av de 500 bästa tiderna på 100 meter innehas alla utom sex stycken av löpare med västafrikanskt påbrå. Kenyanska män har världsrekordtiderna på maraton, halvmaraton, 15-, 20-, och 25- kilometersloppen, samt 3000 meter. Kvinnorna har nästan lika många toppnoteringar.

Afrikanernas osannolika framgångar har självfallet fångat forskarnas intresse (man anar lika delar frustration som fascination), och de har avfärdat alla teorier som bygger på skillnader i miljö och livsstil. Det är inte den majsbaserade dieten eller det faktum att barnen får springa till skolan som får det att glöda under sulorna. Altitud över havet och träningsvanor har inte heller kunnat förklara den höga koncentrationen av superstjärnor från Kenyas Rift Valley.

Nej, orsakerna står att finna i biologin. Kenyanerna har lättare vader och en högre koncentration av ett enzym, som gör att de inte ansamlar mjölksyra i musklerna lika fort som löpare från andra delar av världen. Västafrikanerna har större andel ”snabba” muskelfibrer och en kroppsbyggnad som formgjuten för explosiva sporter. Att det finns en genetisk bakgrund till dessa fysiologiska skillnader är forskarna övertygade om.

Men exempel på ovanligt lyckade OS-anlag finns även bland européer. Den finske skidlöparen Eero Mäntyranta vann två OS-guld 1964. Långt senare avslöjades att han hade en särskild mutation som gjorde att han kunde ta upp extra mycket syre i blodet. I våras väckte en tysk nyfödd kille sensation, eftersom han hade en genförändring som gjorde att musklerna växte mer än normalt. Det visade sig att han hade samma genavvikelse som köttdjursrasen belgisk blå!

Forskarna hoppas att kunskap om den tyske pojkens genförändring i framtiden ska öppna för behandling av svåra muskelsjukdomar och gamla människor som tappat muskelmassa.I mindre nogräknade laboratorier hoppas man att kunskapen ska kunna användas till gendopning. Det skulle vara det ultimata sättet att utplåna naturens orättvisa, att säga hej då till genlotteriet.

Somliga varnar för att just OS i Aten blir den sista olympiaden utan gendopning. Hur troligt det scenariot är beror på hur höga risker elitidrottarna är beredda att ta. Försöken att behandla människor med genterapi har hittills varit misslyckade och förknippade med hög risk att utveckla cancer. Mest skrämmande är kanske att gendopningen aldrig går ur kroppen. Främmande arvsmassa som förts in i muskelcellerna kommer att förbli där och producera ämnen av olika slag under hela livstiden. Du blir aldrig ren.

Historien tyder dessvärre på att elitidrottare är beredda att ta enorma risker. Och då måste antidopningskämparna hitta på nya motdrag, eftersom ett vanligt urin- eller blodprov inte avslöjar om det finns främmande gener i musklerna.

Men att ta vävnadsprover på muskler som drillats i månader för en viss prestation kommer inga tävlande att gå med på. Den lösning som allt fler förordar är att införa personliga biologiska pass som visar aktiviteten av tusentals gener samtidigt. Sker stora förändringar i den genetiska passbilden, finns anledning att misstänka dopning.

Därmed skulle ”storebror-zeppelinaren” som svävar över Aten för att upptäcka terrorhot få en motsvarighet på mikronivå. Spelen hamnar i ett skruvstäd av kontrollverksamhet, med nya integritetsfrågor som följd. I Sydney blev det förbjudet att kontrollera idrottarnas kön, eftersom det ansågs integritetskränkande. Med biologiska pass kan betydligt mer känslig information komma fram.

Förmodligen låter OS-kommittén kontrollspiralen accelerera. Människans tycks ha lättare att acceptera en naturlig orättvisa än en konstruerad rättvisa. Nöjet för publiken ligger ju i att se hur någon har förvaltat sin medfödda talang. Då spelar det mindre roll om det blir tre kenyaner på prispallen.