Det bländande DNA-beviset

Det finns en tillitsfull tystnad som omgärdar DNA-beviset i Sverige. Och i denna tystnad har somlig information uppenbarligen svårt att nå det offentliga samtalet. Sådant som är så osannolikt, att det nästan inte kan ha hänt? För det är väl bara Någon Annanstans det blir fel?

Nej, Statens kriminaltekniska laboratorium skickade inte direkt ut något pressmeddelande som sa: ”Hallå Sverige – vi har nu kommit på att vi levererade åtta felaktiga resultat till polisen för tre år sedan.” Sådant talar man inte så gärna om. Om ingen frågar.

 När en institution, som lever på ett orubbat förtroende för en viss teknik, ska vittna om teknikens tillförlitlighet och brister, betonar den lätt det ena. Men inte det andra. Det är måhända lika mänskligt som den mänskliga faktor som kan göra att ett DNA-bevis blir felaktigt.

Därför är det inte många som känner till att en man från Halmstad felaktigt kopplades till ett rån i Solna. Nu hade han tur, eftersom han kunde styrka att han inte varit i Stockholm vid brottstillfället. Det är inte heller många som känner till att en annan man från Halmstad kopplades felaktigt till ett villainbrott i Kristianstad. Han var redan dömd för andra brott, och träffen resulterade därför ”enbart” i en åtalsunderlåtelse (inget ytterligare straff).

I det tredje kända fallet av felaktiga träffar mellan person och spår som rapporterats till polisen, innebar DNA-bevisningen en uteslutning av en misstänkt för ett inbrott i en kiosk i Täby. Den ”misstänkte” greps emellertid i det närmaste på bar gärning och dömdes ändå (!).

Felrapporterna upptäcktes ”internt” i början av förra året, i samband med att SKL uppdaterade sin teknik, vilket innebar att man analyserade om en stor mängd prover. I orsaksanalysen anges att förväxlingarna skedde när proverna överfördes till geler eller DNA-typningsmaskiner. Att det tog tre år innan upptäckten gjordes är anmärkningsvärt i sig, eftersom det tyder på att polisen, i åtminstone ett av fallen inte meddelade SKL att något uppenbarligen måste vara fel med DNA-analysen. Men eftersom ett DNA-bevis nästan inte kan vara fel, så tänker man kanske inte på det? Och vilken försvarsadvokat opponerar sig mot ”en-på miljonen-utsagor”, om den misstänkte redan är kriminellt belastad?

Att personer har kopplats till brott de inte begått är ett fruktansvärt rättsövergrepp. Det vore dock förhastat och korkat att utifrån ”felträffarna” dra slutsatsen att SKL är ett dåligt laboratorium och att DNA-beviset är oanvändbart. Lärdomen för landets rättsapparat måste först och främst bli att vägen från spår till ”en på miljonen”-utsagor är lång och kantad av fallgropar. Spår ska säkras och transporteras utan att bli förorenade. I laboratoriet förekommer moment av provtagning, märkning och överföring av DNA mellan provrör, då förväxlingar kan ske. Resultatet – i form av en graf – ska tolkas. Slutligen ska rätt information kopplas till rätt prov vid diverse registreringar och noteringar. Nog så imponerande sannolikheter, som beräknats med nog så korrekt kunskap om människans genetik, tappar i betydelse om något i denna kedja av hantverk och bedömningar brister.

Med tanke på att SKL genomför 25 000 DNA-analyser om året, vore det naivt att tro att inga misstag förekommer. Tre DNA-profiler från personalen har till exempel hittats i spårregistret, vilket visar att denna typ av spår kan förorenas även av personer som är medvetna om problemet och utbildade för att undvika just detta.

Ett kontinuerligt arbete pågår för att minimera riskerna, men de kommer aldrig att elimineras helt. Förra året bokförde SKL ett åttiotal ”kvalitetsbrister” som rättades till under handläggningen. Det är gott. Men somligt kommer att slinka igenom kontrollrutinerna. Och väl ute?

Då väntar i rättssalen Det Orubbliga Förtroendet. För tekniken. För SKL. Det är kanske det verkliga bekymret.

Att DNA-beviset har en närmast oantastlig ställning i Sverige, märks inte minst på att försvarsadvokaterna aldrig begär en ”second opinion”, det vill säga en ny analys av ett annat laboratorium. I USA, till exempel, är detta relativt vanligt. Amerikanska forskare har till och med tagit fram ett datorprogram som försvarsadvokater, tillsammans med en expert, kan använda för att studera den information som ligger till grund för en DNA-profil. Men så har en intensiv debatt pågått ända sedan tekniken introducerades. Fram till mitten av nittiotalet rasade ”DNA fingerprinting wars” mellan framstående vetenskapsmän. Senare diskussioner har fokuserat på kvalitetssäkring. Med 150 privata och statliga laboratorier, av skiftande kvalitet, är det bäddat för jämförelser och åsiktsutbyten.

I Sverige har vi SKL. Och mindre frispråkiga forskare. Och en utredare som snart lägger fram ett förslag om utökade möjligheter att göra och registrera DNA-profiler. Men innan fler paket skickas till biologienhetens redan knökfulla postrum, måste den utvärdering av förväxlingsrisker och möjligheter till automatisering som SKL förslagit, genomföras.

Ja, DNA-beviset bländar. Med fantastiska statistiska utsagor skiner något av vetenskapens auktoritet rakt in i rättssalen och ett pressat rättssystem får vad det trängtar efter: raka besked, träff eller inte träff. De sakkunniga flyttar fram sina positioner i rättssalen, medan försvarsadvokaterna hukar i bänkarna.

Res er.