Du älskar väl ditt barn?

Allting går att sälja med mördande reklam. Särskilt om man spelar lite på oro. Särskilt om man riktar sig till gravida. Bland dem som går i väntans tider finns nämligen mycken obefogad rädsla att exploatera, och det är just vad företaget Cryo-Save Nordic helt oförblommerat gör i tidningar som Gravid och Jordemodern. Genom att maskera skrämselpropaganda med vetenskapliga fraser lyckas Cryo-Save Nordic få det att framstå som helt rationellt att lagra sitt barns navelsträngsblod för blott 16 000 kronor i en biobank i Belgien eller Tyskland i tjugo år. ”Det blir ju bara ett par kronor per dag, det kan man kosta på sig om man tycker om sitt barn”, säger företagets informationsansvarige, Bjarne Nielsen, i senaste numret av Dagens Medicin.

Sensmoralen är solklar. Om du inte tömmer spargrisen och fryser ner lite blod älskar du inte ditt barn. Bara så du vet.

I de vilseledande annonserna i ”mamma-tidningarna” nämns att över 90 000 barn skadas av olyckor och sjukdom varje år i Skandinavien. Det låter inte helt orealistiskt. Men att förespegla att just stamceller från navelsträngsblod i någon större utsträckning kan minska antalet olycks- och sjukdomsdrabbade barn är ren humbug. De sjukdomar som är aktuella att behandla med stamceller är ovanliga. I dagsläget används stamcellsdonation från navelsträngsblod framför allt vid behandling av leukemi (blodcancer). Vad framtiden bär i sitt sköte är än så länge mycket ovisst. Men förhoppningarna är stora, och en del forskningsresultat mycket lovande. Genom att använda stamceller från navelsträngsblod kan också de etiska kontroverserna som rör embryonala stamceller undvikas.

Det må förstås vara upp till var och en att avgöra hur mycket det är värt för att eliminera en mycket liten framtida risk för nära och kära. Vad som dock är ytterst tveksamt är huruvida svenska sjukhus ska vara inblandade och ta betalt för att förmedla denna tjänst åt Cryo-Save Nordic. Enligt Bjarne Nielsen får förlossningsavdelningarna 450 kronor i ersättning för varje prov som tas med hjälp av företagets särskilt framtagna kit. Det är ingen hisnande summa. Men av principiella och etiska skäl måste det stå bortom allt tvivel att barnmorskor och läkare enbart har patienternas bästa för ögonen. Det bör inte finnas ekonomiska intressen som uppmuntrar en ”behandling”, vars vetenskapliga nytta ännu inte är utvärderad. Ingen vet till exempel om stamceller som sparats i 20 år fungerar.

Genom att skicka i väg de biologiska proverna utomlands, bryter dessutom landstinget förmodligen mot den nyinrättade biobankslagen. För att verksamheten ska kringgå biobankslagen, krävs att företagen tar prover i egna lokaler eller i samband med hemförlossningar. Alternativet är att landstinget, som ansvarar för provtagningen, upprättar en biobank.

I Europarådet finns ett vilande förslag att biobanker som lagrar navelsträngsblod ska vara tillgängliga för alla som har behov av stamcellstransplantationer. Det låter som det mest tilltalande framtidsscenariot. En rent kommersiell utveckling kan dock inte hindras, men med gemensamt finansierade alternativ kan alla njuta frukterna av stamcellsdonationer den dag forskningens löften på allvar har infriats.