Du sköna nya el

Olyckskorparna kraxar: elcertifikaten som skulle bidra till en ökad produktion av förnyelsebar energi är ett fiasko.

Men hallå, är det inte aningen förhastat? Systemet har varit i gång sedan våren 2003, drygt ett år. Trodde någon att det skulle gå att ställa om ett olje- och kärnkraftsberoende samhälle i megaturbofart? Minns någon att det också tog lite tid innan kärnkraften blev en lönsam historia?

Visst har systemet barnsjukdomar som måste rättas till. Det har vårens och sommarens energiska debatt demonstrerat. Men att redan nu döma ut elcertifikaten som ekonomiskt styrmedel för att åstadkomma ett teknikskifte är inte särskilt konstruktivt.

Mycket vore däremot vunnet om beslutsfattarna lade lite möda på att tackla dessa två frågor: långsiktigheten och straffavgiften.

Långsiktiga spelregler efterlyste till exempel Vindkompaniets VD Staffan Niklasson i en nyhetssändning häromkvällen. Att få tillstånd till vindkraftsutbyggnad kan ta upp till sju eller åtta år. Men eftersom det nuvarande systemet med elcertifikat bara pågår till 2010 har de stora investerarna dragit öronen åt sig.

Näringsminister Leif Pagrotsky bemötte Niklasson med följande resonemang:

– Några investeringar som innebär att staten tar alla risker, och någon annan tar hela vinsten är svåra att hitta. Lite risk finns det i all investeringsverksamhet i Sverige. Det får man leva med.

Det lät ju klokt, tänkte jag, och hann knäppa av TV:n innan jag insåg att jag trillat dit på en fullkomligt vilseledande politikerharang.

För: vilken risk tar staten egentligen? Genom att införa elcertifikatsystemet har ju regeringen lassat över större delen av kostnaden för energiomställningen på konsumenterna. Att Pagrotsky är nöjd med status quo kan nog mest förstås mot bakgrund av att staten i år håvade in 165 sköna miljoner till svarta hålet på de så kallade straffavgifterna, vilket DN berättat om (4/8 och 5/8). Eftersom elcertifikaten under en period var dyrare än straffavgiften som bolagen måste betala om de inte uppfyller kvoten av förnyelsebar energi, valde ett antal bolag, däribland Vattenfall, att köpa sig fria från ett miljövänligt agerande.

Men om något borde vara straffbart är det att straffavgiften går rakt in i statskassan.

I en översyn, som Energimyndigheten nyligen gjort, av andra länder som infört liknande marknadsinspirerade system, visar det sig att inget annat land har Sveriges ”statskassemaximerande” konstruktion. De låter i stället pengarna på olika sätt återföras till energisektorn, för att stimulera just det syfte som var avsikten med politiken. Dessutom berikas den svenska statsbudgeten genom momsintäkter från alla transaktioner med certifikaten. Fast varför måste handel med elcertifikat över huvud taget vara momspliktig?

För att inte helt och hållet underminera tilltron hos allmänheten måste ett antal snabba förändringar göras. Politikerna måste tala om att kravet att en viss kvot av energin som ett kraftbolag levererar ska vara förnyelsebar, kommer att ligga kvar även efter 2010. Ett sådant uttalande kostar inte Pagrotsky något. Straffavgiften måste sedan illa kvickt ut ur det svarta hålet. Tanken med reformen var inte att håva in pengar till sjukskrivningar och annat.

I Texas, USA, är straffavgiften kopplad till certifikatpriset. Straffavgiften ligger alltid 200 procent över medelpriset för ett elcertifikat. Därmed blir det sällan attraktivt för bolagen att skippa miljöhänsynen. Energimyndigheten funderar just nu över denna och andra lösningar som gör straffavgiften mer marknadsstyrd. Det är bra.