En god grön jul

När den tredje toarullen var finfördelad och utspridd över vardagsrumsgolvet slank det ur mig: ”Nu kommer inte tomten med några julklappar. Han kommer bara till snälla barn.” Därmed hade jag i den vilda treåringen redan börjat pränta in betydelsen av paket och att det värsta som kan hända är att man inte får några saker. ”Jag vill vara snäll”, pep han tillbaka, när vi lirkade fram papperstussar bakom element och i golvspringor.

Samma dag hittade jag resterna av julstjärnan i trä, som blivit liggande i en fönstersmyg. Den liknade finfint tändvirke till vedspisen, vilket vi också använde den till. När jag frågade hur det hela gått till konstaterade gärningsgossen med en parvels ärlighet: ”Jag trampade på den. Vi får köpa ny.” Och efter en blick på mig. ”En annan dag.”

Medan adventsstjärnan sakta förkolnade läxade jag upp mig själv för att ha signalerat att meningen med julen är att belönas för snällhet och att belöningen är ting. Irriterat undrade jag över hur uttrycket ”vi får köpa ny” redan fått fäste under den intensiva språkinlärningsfasen? Visst är jag omåttligt stolt över fyraordsmeningarna, men vilket plågsamt eko just denna var av en vuxenvärld som med skygglappar rusat in i gallerian för att sätta nya rekord i julklappshandel.

Julen sätter – som få andra högtider – vår tids motstridiga ideal och önskningar i flödande belysning. Mitt under midvintern marscherar den sammetsröda högtiden in, lika bombastisk som vanligt, med kulörta lyktor och begär. Den tar plats i tid, rum och plånböcker. Den erbjuder intensiv, konsumerande väntan och svettig längtan. Och det vankas kött, kött, kött i alla dess former. Julen lever rullan samtidigt som världens ledare ägnar adventstiden till förhandlingar om nya klimatavtal. Kanske är det just därför som jag älskar julen. Den ställer allt på sin spets och lämnar ingen oberörd. Hela dess uppenbarelse provocerar en allt mer klimatsmart samtid.

Tar man julen på allvar försjunker man lätt i de djupaste grubblerier kring identitet och värderingar. Är jag en koldioxidbantare eller shopoholic? Blir det ”low carbon diet” eller den vanliga underbart goda frossan? Ett är klart: riktigt vuxen är man inte förrän man tagit ställning till hur julen ska firas och vilka företeelser som ska laddas med ett magiskt innehåll för de små. För utan magin vore julen platt intet. Mitt hopp står därför till tomten. Vem annars? Att fira en traditionell jul – med en orgie av konsumtion av prylar och kött – framstår nämligen som allt mer omodernt. Lite fossilt, så där.

Tänk om tomten i år kommer med lekar och julgodis, sätter sig en stund och berättar en saga om tomteland? Tänk om han frågar ”finns det några snälla vuxna här, som dansar med barnen, innan jag åker vidare?” I säcken skulle han ha små kuvert med presentkort på tjänster av olika slag. Fotvård till mormor, massage till syrran, teater- och konsertbiljetter till brorsan, en danskurs till partnern och ett gympakort till faster. Ögonen på småbarnsföräldrar tindrar vid blotta tanken på en romantisk middag, städhjälp eller annan avlastning. En och annan mottagare kanske också – likt byrådirektör H K Bergdahl i ”Karl Bertil Jonssons julafton” – uppskattar att en slant skänks till välgörande ändamål?

Möjligheterna är oändliga. På nätet vimlar det av gröna julklappstips på diverse kommuners hemsidor. Härryda kommun föreslår att vi ska skriva dikter till varandra, ge kärleksfullt inlagd sill i en vacker burk eller något annat hemlagat. Och nej, jag kan omöjligen indigneras över att det personliga blivit så politiskt att det tangerar önskelistorna. Det är mest av allt rörande att bo i ett land vars tjänstemän försöker vägleda mot hållbart julfirande.

Men julen är fortfarande ”konsumenternas högtid”, vilket Handelns utredningsinstitut slår fast. Prognosen är att vi i Sverige kommer att spendera drygt 15 miljarder kronor på julklappar, vilket är åtta gånger mer än vad staten totalt satsar på forskning och utveckling år 2008. Siffrorna säger nog mer om regeringens sparsamma inställning till forskning och utveckling, än om vår förtjusning i paket. Det är heller inget fel i att vi konsumerar, utan hur. Det är hög tid för både regering och medborgare att på allvar plöja ner tillväxten i miljöstrategiska placeringar om vi ska klara av tricket att konsumera oss bort från framtida resursbrister och ekologiska katastrofer.

Enbart livsstilsval kan inte rädda miljön, men medvetna julshoppare sänder en viktig signal till politiker om att fönstret står öppet för beslut som tidigare framstått som obekväma. Och handeln sträcker ut handen. Det exklusiva klädvaruhuset Barneys i New York kampanjar för en grönare högtid på YouTube: ”Green is the new black. Don’t panic, wear organic.”

Kanske håller julen verkligen på att
byta färg?