En riktig buskis

Invid foderhäcken i vinterfållan ligger den nyfödda kalven och sover, så tufsig och söt att man vill äta upp honom på fläcken. Han är lätt att klia och klappa nu, av hornen syns ännu ingenting. Dessa stunder är månskensbondens lön för mödan. Om någon månad får tjurkalven rusa ut i hagarna, tillsammans med en handfull kossor och flocken med roslagsfår, en gammal lantras. Där får de gneta på, tugga sly, gräs och örter tills snön kommer i höst.

Så långt allt väl. Om det inte vore för det där nya påfundet. Ni har väl hört? I markerna viner inte bara vårvintervindar. Om ni lyssnar riktigt noga kan ni höra följande: tjugosex, tjugosju, tjugoåtta. Djupt koncentrerade lantbrukare kliver omkring i sina hagar och räknar högt för sig själva. Trettiofyra, trettiofem, trettiosex. De stannar upp, försöker skaffa sig en uppfattning om hur stort område de gått över.

Räknar vidare, mot den magiska gränsen. Fyrtioåtta, fyrtionio, femtio. Femtio! Jävlar. Fram med motorsågen. Annars blir det ingen miljöersättning för betesmarkerna.

I ett försök att blidka EU-kommissionen, som var på inspektionsresa i Sverige i somras, gäller nu nya regler för vad som är en hage. I en hage får det finnas maximalt femtio träd per hektar och hundra kvadratmeter av sammanhängande busksnår. Annars är det skog, eller i vart fall inget som berättigar till miljöstöd. Bakgrunden är lätt att förstå. Visa en syd- eller centraleuropé tio träd i en dunge, och han ber om en karta för att hitta ut ur skogen, om han skulle gå vilse. Men varför ska Sverige hotas med böter i miljardklassen för att vi inte har förvandlat landet till en trädlös, överbetad fodermark?

Femtioträdsgränsen var ett enkelt sätt för Jordbruksverket att visa handlingskraft gentemot kommissionen. Eftersom bötestaxametern tickade till dess att åtgärder vidtagits var det viktigt att fatta snabba beslut. Bollen ligger nu hos kommissionen att bjuda in till nytt möte innan beslut om böter fattas. Till dess måste de svenska byråkraterna vässa argumenten. Deras delikata uppgift är att övertyga direktör Wolfgang Burtscher, som skrev under kommissionens revisionsrapport, om att i Sverige har vi busk- och trädbärande hagmarker och att dessa är en av de mest artrika miljöerna vi har i landet. I övergången från mörk skog till soldränkt åker breder de ljusskiftande och varierade brynen ut sig. Där trivs törnskatan och en rad andra fåglar, liksom olika värmekrävande insekter. Busksnår fungerar även som ”vagga” för nya lövträd, som blir nedbetade i en öppen hage.

Att den absurda femtioregeln finns även i Danmark, Storbritannien och Finland får inte bli vägledande för svensk naturvård. Poängen med miljöarbetet är väl inte att skapa homogen natur inom EU eller framkalla en gränsöverskridande röjnings-noja?

Jag som trodde att EU-hagen hörde till de barnsjukdomar som äntligen var överstökade. När jag jobbade på länsstyrelsen i Uppsala för drygt tio år sedan, var kravet på sjuttiofem procents grässvål det hetaste ämnet på fikaraster och fältkontroller. Olika hagmarkstyper kallades A, B, C, D. Jag skämtar inte. Men jakten på objektiva och rättssäkra mått när det gäller svårfångade storheter som biologisk mångfald är bedräglig. Rättssäkerheten må öka – alla kontrollanter kan räkna till femtio – men samtidigt förlorar byråkratin i effektivitet. Om reglerna inte bidrar till målet – ökad artrikedom – är det en klen tröst att alla behandlas lika.

När förslaget var ute på remiss frågade en av de tyngsta instanserna, Centrum för biologisk mångfald (CBM), om det finns några skäl (vetenskapliga belägg) för att just femtio träd och snår på maximalt hundra kvadratmeter får förekomma? Svaret är förstås nej. Några sådana studier finns inte. Ingen skulle komma på tanken att göra dem eller få pengar för att göra dem.

Hagmarksskötseln måste i stället utgå ifrån vilka arter som naturvården vill gynna i det enskilda området samt vilka livsbetingelser dessa arter kräver. Varje hage är unik, liksom dess ägare. Dessa omständigheter måste natur- och kulturvården försöka hantera på ett intelligent sätt. CBM befarar också att regeln medför att marker röjs för säkerhets skull. Bonden tar hellre bort några träd extra än riskerar avdrag på miljöstöden.

Gamla hävdträd räknas dock inte in i de femtio träd som får finnas. Grova träd ska sparas, liksom bärande träd, som rönn. Men mången bonde känner sig osäker. Vad är ett hävdträd? Regeländringarna gynnar mest av allt konsultbranschen runt lantbruket.

Säkert borde en del marker lyftas ut ur betesstöden. Men det måste finnas andra sätt att komma åt oseriösa ansökningar än att införa en löjeväckande och fyrkantig regel. Upprätta hellre skötselplaner för alla hagmarker, och inte som nu bara för hagar med extra höga naturvärden. Den bonde som inte följer råden inom avtalad tid straffar ut sig ur systemet.