Etisk päls, tack

År 1928 startade den första minkfarmen i Sverige. Samma år gjordes de första noteringarna av mink i den svenska naturen. Sedan de första rymlingarna har stammen vuxit och gått hårt åt både sjöfåglar och kräftbestånd. Att bedriva jakt på detta lilla rovdjur, som saknar naturliga fiender i Sverige, är därför befogat.

Nu jagar regeringen och samarbetspartierna dock främst den svenska minkpälsnäringen. Enligt ett nytt förslag måste minkarna kunna få utlopp för sina behov att simma, jaga och klättra. Det är svårt att med någon iver motsätta sig dessa förbättringar. Att hålla rovdjur i burar innebär ofta ett större djurplågeri än att föda upp tamboskap, som under årtusenden anpassat sig till en samexistens med människan.

Däremot är det viktigt att minkuppfödarna verkligen ges en realistisk möjlighet att utveckla mer djurvänliga burar. Som förslaget ser ut i dag innebär det inget annat än dödsstöten för näringen. Sedan jurister satt P för näringsförbud på etiska grunder återstod för jordbruks- och konsumentminister Ann-Christin Nykvist att ställa krav som är omöjliga att uppfylla. På den punkten har hon lyckats.

Nu står uppfödare
i Polen, Baltikum och andra EU-länder på rad för att köpa svenska prisbelönade avelshonor, vilket som så ofta visar på behovet av gemensamma internationella spelregler. Med olika djurskyddskrav blir den gemensamma marknaden nämligen inte mycket mer än en ”teoretisk luftbur”. Outsourcing av pälsnäringen till andra länder är inte heller någon garanti för att djuren får det bättre. Det enda vi kan vara säkra på är att djuren åtminstone inte behöver utsättas för tanklösa attacker från svenska veganer och djurrättsaktivister.

Om någon svensk minkuppfödare mot förmodan överlever regeringsförslaget, är det till sist upp till konsumenterna att visa att de är beredda att betala för dessa ”etiska” pälsar, som kommer att vara avsevärt mycket dyrare än de pälsar som redan finns på marknaden. Men en sådan värmer väl bättre, eller hur?