Europeisk tamkatt

På scenen satt ännu en panel av mörkklädda, äldre män och diskuterade Europas innovationskraft. Bistra, bekymrade, som dragna inför en exekutionspatrull att besvara frågan varför EU inte har något Silicon Valley – annars kula i pannan. Plötsligt stängdes mikrofonerna av och ur högtalarna hördes Police gamla megahit ”Walking on the moon”. Ännu en moderator hade av artighet gentemot alla ”distinguished speakers” inte lämnat tid för publikens frågor och de
spanska ljudteknikerna var tvungna att tona bort pratet från någon representant för Europeiska kommissionen, som mycket väl hade kunnat befinna sig på månen.

Om Margot Wallström har bedrivit något arbete för att förbättra och öppna – kort sagt professionalisera – EU:s kommunikationsarbete så bar det åtminstone inte frukt förra veckan när Barcelona var värd för Euroscience Open Forum (ESOF), vilket är Europas svar på USA:s största vetenskapskonferens AAAS (The American Association for the Advancement of Science). Att få grepp om EU:s forsknings- och innovationspolitik visade sig lika enkelt som att greppa en tvål med blöta händer, trots att jag med en dåres envishet sökte mig till alla seminarier som handlade om detta.

Kortsiktigt riskerar denna typ av klagomål alltid att vinna resonans hos anti-EU-läger, vilket gör att Europavänner oftast sväljer förtreten. Med rödsprängda ögon tar vi oss igenom överlastade hemsidor, godtar powerpoint som liknar utskrifter av föredragshållarens tal och lyssnar på helspänn efter viktiga budskap i monotona utläggningar. Men denna missriktade omsorg är förstås bara en dödgrävare för Europeiska gemenskapen på lång sikt. Utan representanter som kan engagera och förklara undermineras obönhörligen legitimiteten i hela EU-arbetet. Storslagna visioner får aldrig fotfäste. Kritiken är lika gammal som Europasamarbetet, och det är symtomatiskt att av alla seminarier jag bevistade i Barcelona var bäste talare och estradör en amerikan. I det avseendet finns all anledning att blicka västerut.

Temat jag bevakade på det i övrigt trevliga tapaspartyt för vetenskapsgourmander var: Hur skapa ett mer innovativt Europa? Frågan kan låta tam och oskyldig i sin enkelhet, men är helt avgörande för vår framtida välfärd. De sektorer som i våg efter våg lämnar Europa måste ersättas med nya. Det har gått relativt bra hittills, men förnyelsearbetet står inför en dramatisk utmaning när konkurrensen från de växande ekonomierna i Asien i rask takt ändras från billig arbetskraft till högteknologiska produkter med imponerande innovationshöjd. En chef från industrijätten Siemens visade med ett pedagogiskt diagram hur ett stort antal kinesiska företag på bara fem år ompositionerat sig från produktion av billiga och relativt enkla varor avsedda för hemmamarknaden till export av hightech till den västerländska marknaden. Både EU och USA utmanas i gamla paradgrenar, och bara arbete och framsynt politik kan bidra till en stimulerande match för alla inblandade.

Samme chef kunde över huvud taget inte peka på några särskilda europeiska fördelar för en global aktör som Siemens bortsett från de historiska, kulturella bindningarna, vilka kan stå sig slätt när skarpa beslut väl ska fattas. Sådana bindningar påverkade till exempel inte BP (tidigare British Petroleum) när energibolaget skulle investera tre miljarder kronor i forskning för att ta fram miljövänliga bränslen. Hela summan, som är större än Vetenskapsrådets årliga utdelning till svenska forskare, gick till tre amerikanska universitet.

Att förstå vad som avgör dessa investeringsbeslut blir allt viktigare för både universitetsledningar och politiker i den globala kunskapsekonomin. Den övergripande trenden är att resursstarka, globala företag söker samarbeten och avtal med universitet och små forskningsintensiva företag, så kallad ”open innovation”. Att förlita sig på forskning inom företagets väggar – i en värld som bubblar av kunskapsproduktion – bedöms som alldeles för sårbart.

Mycket kan sägas om européernas ovilja att ta risker och behovet av att förtydliga de politiska målen för EU:s innovationspolitik. Men för politikerna finns en till synes enkel sak att fixa och som står högt på innovatörernas önskelista – ett enhetligt patent som gäller inom hela EU. Varför ska det vara krångligare och kosta elva gånger mer att skaffa patent inom EU än i USA? Varför tretton gånger dyrare än i Japan? Förhandlingar startade redan på sextiotalet. För tio år sedan presenterades första skissen till ett gemenskapspatent. Resultat? Förslaget föll i ministerrådet på frågan om vilka språk som ska gälla för gemenskapspatentet och på hur patentdomstolen ska se ut. Vissa förbättringar trädde i kraft i maj i år, men den stupida småsintheten gör ändå att man vill blotta strupen. Kom asiatiska tigern. Gör processen kort. Låt dig väl smaka. Av europeisk tamkatt.