Fem myter om landsbygden

Goda läsare, ni kanske redan är där? I spenaten. Sörgårdsidyllen. Pollenland. Obygden. Glesbygden. Landet. Som icke är stad. Eller vad ni nu kallar erat Semesterland?

Jag bor där. Permanent. För fyra år sedan tog jag sats, blundade och hoppade. Jag vågade inte titta ner i den avgrundsdjupa klyftan mellan stad och land. Kappsäcken på ryggen tyngde, fullpackad som den var med diverse pinaler. Och fördomar. Nu har jag byggt mig en stadig spång och jag kilar ganska bekvämt på den. Fram och tillbaka. Mellan tull och mull. Mellan beskattad trängsel och timslång väntan på bussen.

Vad jag har byggt spången av? Gamla sanningar, förstås. Finns inget bättre.

  1. På landet hatar alla rovdjur

– Sa du ”Våra Rådjur?”

Jag tittar ner i backen. Tänker en kort sekund att jag borde ta chansen, inte låtsas om att jag hörde att hon hörde fel. Men nej, det vore för ynkligt. Mumlar därför något mer hörbart:

– Nej, ”Våra Rovdjur”.

Nu är det sagt. Det får bli hur det blir. Att som nyinflyttad i en liten by i Norduppland avslöja att jag är redaktör för Svenska Rovdjursföreningens medlemstidning med det kramgoa namnet ”Våra Rovdjur” känns inte som en given dörröppnare. Föreningen värnar om varg, lodjur, björn, järv och alla andra stora köttätare.

Den vackra kvinnan i sjuttioårsåldern spricker upp i ett oförställt leende som når rakt in i hjärtat.

– Oh, vad roligt! Jag har vävt fyra tavlor till byskolan med vargmotiv. Kan du inte ta med dig några tidningar nästa gång. Hur gör man för att börja prenumerera?

Visst gnölar en och annan i byn. Men mest över korpen. Den bondkvinna som verkligen är ohälsosamt rädd för rovdjur har agerat konstruktivt. Hon har skaffat sig en italiensk herdehund, som bor med hennes älskade får dag och natt.

Enligt en undersökning som presenterades förra året är majoriteten av svenskarna som lever där rovdjuren finns positiva till rovdjurspolitiken. Jag börjar så sakteliga tro på statistiken. Den ringer sällan till ”Ring P1” och bjuds aldrig in till TV-programmet ”Debatt”.

 

  1. Främlingsfientligheten växer som ogräs

På väggen bakom kassan i den lilla lanthandeln är ett trettiotal foton uppsatta i en rak prydlig rad. Små barnansikten ler och plirar mot alla som betalar. Butiksinnehavaren Hassan kan namnet på de flesta. Under vår pratstund om hur det är att komma från persiska Iran till en liten by fyra mil utanför Uppsala, stannar en av lärarna på Tunaskolan till för att handla.

– Kan du inte komma på skolavslutningen imorgon? Barnen skulle bli så glada!

Hassan tackar för inbjudan men förklarar att han ska gå på sin sons skolavslutning i Uppsala.

Familjen bor nämligen i stan. Hassan och frun Sarah har i nio år pendlat till Tuna för att Tunaborna ska kunna köpa mjölk mellan 12 och 21 sex dagar i veckan.

– Det handlar inte bara om att kunderna ska vara nöjda. Jag är glad över att jag gör något i samhället. Livet rinner inte bara iväg i något dike!

De första tre åren var tuffa.

– Vi började med nästan tomma hyllor. Det var som att komma in i en butik i Vitryssland, en riktig öststatsaffär, skrattar Hassan.

Långsamt lyckades de utöka sortimentet. Frågade folk: ”Vad behöver ni?”

– Vårat mål är att affären ska överleva och att vi ska ha jobbet kvar.

Eftersom de inte har råd att anställa mer personal tar de nästan aldrig semester. Butiken har öppet hela sommaren.

Hur går det runt? undrar jag och får svar direkt från en medelålders man som köper folköl och bröd.

– De förra ägarna var inte lika trevliga! Hassan är så trevlig! Jag har inga pengar, men handlar ändå. Vad kan jag få för 4,50 i dag?

Någon främlingsfientlighet har Hassan inte känt av, säger han. Kanske finns inget utrymme för invandrarhat i en by med några hundra personer? Rädslan gror i brist på möten och Hassan har varit ett fullblodsproffs på att skapa kontaktytor. Varje dag när han kommer till butiken sätter han på kaffe.

– Det kommer pensionärer hit. Det är som en samlingsplats. Ibland kommer ungdomar också. Är det fint väder sitter vi ute.

Klockan närmar sig nio. Det är dags att slå igen butiken. Jag visar tre nummer av Fokus innan vi skiljs åt. Numret om Palme vill han gärna läsa. Numret om Islam vill han absolut inte ha.

– Jag tycker inte om Islam. Min Gud är vetenskapen!

Jag köper ett par liter jordgubbar. De är dyra, men prisvärda. Väl hemma integrerar jag dem med mjölk och flytande honung, samtidigt som jag bläddrar i en rapport från Glesbygdsverket. Dess slutsats: det är lättare för invandrare att få jobb i glesbygden.

 

Landsbygden tär – staden när

Det växer så det knakar på Rundåkern och Långängen utanför fönstret. Hur mycket kväve- och svaveldioxid just dessa åkrar kan binda, vet jag inte. Inte heller vet jag hur mycket växthusgaser som träden i skogen bakom knuten fångar upp. Men miljökonsulten Stefan Hellstrand har gjort ett intressant räkneexempel med Värmlands och Stockholms län.

Med en fungerande marknad för ekosystemtjänster (liknande utsläppshandeln inom Kyotoprotokollet) skulle Värmland kunna få intäkter på två miljarder kronor. Stockholm skulle däremot behöva köpa miljötjänster för 23 miljarder kronor.

Bara i ett snävt ekonomiskt perspektiv går det att se glesbygden som tärande regioner och städerna som tillväxtmotorer. I ett ekonomiskt-ekologiskt perspektiv är stad och land ömsesidigt beroende av varandra. Om Stockholm stängdes in i en bubbla skulle stadens invånare snabbt börja svälta och svämmas över av restprodukter. Om glesbygden avskärmades från staden skulle utvecklingen stanna av.

Att kalla staden för en cancersvulst, vilket en skribent i en tidning om alternativa livsstilar gör, är lika osmakligt som att sätta likhetstecken mellan glesbygd och bidragsland.

Många känner till att trygghetssystemen utnyttjas mer flitigt i vissa regioner än i andra. Få känner till att företagsfrekvensen och andelen nystartade företag är högre på landet än i tätorterna.

Utveckling kräver kritisk massa (stad). Men för att denna utveckling ska vara hållbar krävs leveranser av förnybara resurser och att stadens rester tas om hand (land). I detta enkla förhållande vilar potentialen för de gröna marknadskrafterna.

 

  1. Själv är bästa dräng

– Ta gungstolen, där. Och här finns en annan stol.

Brian har röjt ut logen, riggat storbildsskärm och bjudit in boende i byn till VM-fest. Har man inte Råsunda, Globen eller Rålambshovsparken att gå till, får man fixa själv.

När Fredrik Ljungberg nickar in målet mot Paraguay, lyfter logtaket.

– Det är roligare att vara fler som hejar, konstaterar Brians fru Marianne.

Ofta påpekas att civilsamhället för en tynande tillvaro i skuggan av välfärdsstaten.

Jag är beredd att förfäkta – utifrån min högst personliga horisont – att det inte gäller glesbygden. Välfärdsstaten kramar inte alla avkrokar lika hårt som tätorterna. I vår by är Vägverket ersatt av Lennart, till exempel. Det är han som plogar, grusar och sandar. Ett femtontal hushåll bor utmed grusvägen som ägs av Saringe Vägsamfällighet. Min familj råkar bo längst in på vägen, betala mest och har kanske därför försetts med ordförandeklubban i styrelsen. Min första tanke var ”usch, vad jobbigt med möten och ansvar”, men så sakteliga har jag insett det positiva med denna typ av aktiviteter. Alla kommer hem till alla. Uppgiften att ordna möte och bjuda på fika vandrar runt. Det kan låta trivialt, men kaffestunden öppnar upp för sammankittande småprat. Att träffas över generationerna skapar små rottrådar hos en nyinflyttad. Hur skulle jag annars veta något om urstarka Lydia som bodde i vårt hus, och höll i söndagsskolan i vardagsrummet? Eller om hur hembränningsapparaturen sakta kom fram när branddammen tömdes på vatten när gamla boningshuset brann?

Eftersom jag – som nästan enda kvinna på vägmötena – får svinga ordförandeklubban spricker också bilden av en konservativ och patriarkal landsbygd.

Vad gäller vattenavledning är kommunen ersatt av ett vattenföretag, som fungerar på samma sätt som vägföreningen. Därutöver finns en viltvårdsförening, konstförening, ett föräldrakooperativt daghem och en livaktig bygdegård. Inte ens myten om lugnet på landet stämmer…

Men myterna kanske ligger närmare sanningen någon annanstans? Långtbortistan?