Fiske för höga nöjet

Det var en stor käft med tänder, som sprattlade på botten av båten. Jag minns inte hur vi lyckades ha ihjäl den, men på kvällen smörstekte vi skivor av besten i vårt triangakök. Och det smakade ljuvligt. Kattfisken var ett oväntat napp, på fiskesemestern i Nordnorge. Vi hade flugit till Tromsö, hyrt en bil och en skraltig liten båt. Kilopriset för fiskköttet – om man roar sig med att beräkna det – blev naturligtvis skyhögt, trots att vi tältade. Men för oss var det prisvärt. Vi fick så mycket mer än fisken. Vi fick midnattssolen. Sältan i näsborrarna. Avskildhet.

Enligt Fiskeriverkets senaste rapport är betalningsviljan för fritidsfisket 2,5 miljarder kronor. Beloppet har forskarna fått fram via enkäter. Om fiskbeståndet skulle fördubblas ökar betalningsviljan med ytterligare en halv miljard. Jag köper gladeligen siffrorna. Forskarna har säkert försökt korrigera för fenomenet att människor – inte minst flugfiskefrälsta – tenderar att vara mer betalningsvilliga när de drömmande besvarar frågor i en enkät, än i affären.

Men sen slog det slint, någonstans, när rapporten skulle kommuniceras till miljöjournalister och allmänheten. I stället för att fokusera på fritidsfiskets potential och vilka lagändringar som krävs för att förverkliga den, blev det en märklig sifferexercis som ställde yrkesfisket mot fritidsfisket. Budskapet som trummades ut i medierna var att fritidsfisket är tio gånger mer värt än yrkesfisket. Eftersom sportfiskarna är beredda att lägga mer pengar för samma naturresurs som yrkesfiskarna nyttjar, så skulle samhället vinna ekonomiskt på om fisket styrdes om till fisketurism. Tja, vad ska man säga. Självfallet är nettot på en förädlad produkt, som sportfiske, högre än de futtiga kronor per kilo fisk som yrkesfiskaren i genomsnitt kan räkna med. Men är det meningsfullt att jämföra dessa storheter? För en naturresursekonom, alldeles säkert. Men för en vanlig dödlig blir det konstigt, hur man än vrider och vänder på det, att ställa en tämligen luftig uppskattning av värdet på en hobby, mot vinsten i första ledet av en basnäring. Visst, man vill emellanåt fånga samma fiskar. Men där upphör likheterna.

Om vinsten i alla producentled (yrkesfiskaren, fiskeauktionen, beredningsindustrin, handeln) hade summerats hade det varit aningen lättare att acceptera en jämförelse med fritidsfiskets väl skattade fantasivärde. Eller om sportfiskets värde hade jämförts med en enkät som sätter en prislapp på konsumenternas vilja att hålla det kustnära fisket levande? Förmodligen finns en stor potential även för yrkesfisket, i form av ”närfiskat” och ekologiskt, att exploatera. Yrkesfiskarnas låga nettovinst är inte ristad i sten.

Fritids- och yrkesfisket är dessutom inte helt oberoende av varandra, vilket gör det lattjo att ställa dem mot varandra. För att ha tid, råd och ork för lyxkonsumtion – som hobbyer – måste vi vara mätta och glada. Vårt basbehov av mat (till exempel fisk) måste vara tillgodosett. Den bistra verkligheten är att EU importerar runt hälften av invånarnas fiskekonsumtion, till stor del genom skandalöst dålig betalning för fiskerättigheter i u-ländernas fiskevatten. Men med vilken rätt roffar vi åt oss av en av västafrikanernas viktigaste proteinkällor? Utvärderingar av fiskeriavtalen med u-länderna avslöjar att svartfisket är stort, kontrollen i det närmaste obefintlig och kunskapen om fiskbestånden usel. Innan vi målar upp en föreställning om att fisketurism för rika européer är framtidens miljardindustri, vore det snyggt att först minska vårt ekologiska fotavtryck i andra delar av världen och fixa en uthållig
fiskerinäring på hemmaplan.

Nej, fritidsfisket hotar självfallet inte bestånden i världshaven. Jag bara drar resonemanget till sin spets, på samma sätt som en av forskarna bakom Fiskeriverkets rapport gjorde i en nyhetssändning nyligen. På stenåldern åt vi hästar, nu har vi insett att det är bättre lönsamhet att spela på V75, resonerade han. Och yrkesfisket? frågade reportern. Det står på ruta ett, underförstått på stenåldersnivå. Om det ska vara någon logik i parallellen ska vi sluta äta fisk och ägna oss åt catch-and- release. Det är ju samhällsekonomiskt mest lönsamt.

Missförstå mig rätt. Visst vore det bra med ett blomstrande turistfiske. Att fisketurismkonferensen jag ville bevista i går ställdes in på grund av för få deltagare, säger dessvärre något om läget i näringen. Förhoppningsvis kan Fiskeriverkets nya förslag göra branschen hetare. Möjligheten att sätta mer ambitiösa nationella förvaltningsmål som omfattar storleksfördelning och geografisk spridning av fisk, låter intressant, liksom att utveckla den lokala förvaltningen av de laxproducerande älvarna.