Följ vattnet

– Det svenska systemet fungerar väldigt väl, sa Räddningsverkets generaldirektör Christina Salomonson i P 1-morgon i går appropå översvämningarna i Småland.

Hon fortsatte:

– Vi på Räddningsverket har en bra bild över vad som sker i dag, och hänvisade till de översiktliga karteringar som Räddningsverket har varit med och tagit fram.

Salomonson må ha rätt på en punkt: att räddningsarbetet fungerar bra när situationen väl blivit akut. Ingen dör. Ingen behöver föda barn i ett träd. Men målet måste väl vara att översvämningar ska förebyggas? Och att hänvisa till karteringar som har en säkerhetsmarginal på fem meter lär bara lugna boende i höghus, på andra våningen och uppåt.

Hennes uttalanden demonstrerar alltför väl hur sektorsansvaret hämmar mer övergripande analyser.

Det grundläggande problemet är detta. SMHI kan göra prognoser två eller i bästa fall tre dagar framåt i tiden. På dessa få dagar ska Räddningsverket, kraftbolag,

Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket och kanske tre länsstyrelser och sju kommuner utmed ett vattendrag utbyta information och samordna sina insatser. Någon logistiker som är sugen på jobbet?

Situationen underlättas inte av oklarheterna kring det ekonomiska ansvaret. Kraftbolagen kommer aldrig att tappa vatten utöver sina lagliga tillstånd, så länge de får stå för skador som uppstår nedströms. Länsstyrelserna drar sig in i det längsta för att förelägga om tvångstappning, eftersom de då får stå för kostnaderna. Kommuner och Räddningsverket ligger i ständig tvist om vem som ska betala olika räddningsinsatser.

Nästa år inrättas fem vattenmyndigheter för vattenkvalitet, som ska organisera sitt arbete utifrån landets naturliga avrinningsområden. Mitt förslag är: låt dessa ta det övergripande ansvaret. Även för kvantiteten.