Gästkrönikan: Berg- och dalbanan på vägen till Tivoli

Bil, buss, pendeltåg, X2000. Många byten, och många kollin att hålla reda på. Det är jag och mina tre söner på väg från en gård i Norduppland till Köpenhamn och Tivoli. ”Är allt med?”, ”Lägg ifrån er mobilerna!” och ”Nu måste vi hjälpas åt!”. Strax före avstigning vid Centralstationen i Stockholm fortsätter jag, liksom på autopilot: ”Ta kepsen!” och ”Är glasögonen med? Jaha, men ta på dig dem, då?”. Vad hjälper mitt tjat och mina förmaningar? Kepsen kom med. Jättefint. Glasögonen också. Toppen. Men den svarta midjeväskan reser vidare med pendeltåget mot Älvsjö. Den svarta midjeväskan med insulinpumpen, blodsockeravläsaren till sensorn och dextrosol. Jag ser för mitt inre hur den ligger på sätet i tystnaden och friden som måste ha uppstått när vi tumlat ut ur vagnen. När vi inser misstaget vänder vi i rulltrappan som går uppåt och kämpar oss nedför bara för att mötas av en tom perrong. Svettig och andfådd inser jag att det finns en enkel lärdom att dra här för föräldrar med barn som har typ 1-diabetes. Tvinga inte en trettonåring att använda midjeväska. Tonåringar hatar midjeväskor. Det är lika coolt som att ha mobilen i en hållare fäst vid skärpet eller en utdragbar nyckelknippa dinglande från midjan. Midjeväskor åker av. Glöms bort. Åker vidare.

Hela episoden och den vidare färden mot Tivoli blev för mig en väckarklocka. Det är dags att backa lite, inte från det övergripande ansvaret, absolut inte, men från detaljstyrning. Att hantera och emellanåt diktera kost och diabetesvård är en sak när barnet är åtta, och en helt annan när ungdomen tar vid. Saker och ting behöver inte organiseras på mitt sätt. Jag blir inte en sämre mamma för att jag överlåter mer av ansvaret på min son. Förmodligen tvärtom. Ungdomar behöver hitta sitt eget sätt, sina egna prylar och rutiner.

Hur det gick? Vi tog oss till Köpenhamn på en reservpenna, men utan blodsockermätare. Maken anslöt med reservutrustning senare samma dygn. Vi genomled en helvetisk vaknatt. Men ett par dagar senare sitter vi fastspända i Demonen, och allt vi kan göra är att sträcka upp händerna i luften och tjuta i högan sky. I en hastighet på 77 kilometer i timmen och hukandes under trycket av 4G-kraft låter jag Tivolibesöket bli inledningen på en terapi för mitt organisations- och kontrollbehov. Utfall? Trots berg- och dalbanan i blodsockervärden på vägen till Tivoli, så känns allt numera lite lugnare.