GMO för miljön

För elva år sen skrev jag en krönika om GMO med rubriken ”Satsa på riskforskning”. Det var en relevant uppmaning – då. Och jag var inte ensam om att efterlysa mer kunskap om ekologiska risker med genmodifierade grödor. Ett decennium senare kan man lugnt påstå att kraven blivit tillgodosedda. EU-kommissionen har de senaste tio åren investerat två miljarder kronor i oberoende forskning kring risker med GMO. I en sammanfattande rapport dras slutsatsen att genetiskt modifierade grödor inte är farligare för hälsa eller miljö än traditionellt framtagna växtsorter. Kommissionens satsning, som involverat över 400 forskningsgrupper, har varit extremt viktig, eftersom det funnits berättigad kritik mot att utveckling och riskvärdering av GM-grödor till stor del gjorts av de företag som sålt grödorna. Men nu har alltså den offentligt finansierade forskningen satt ned foten. Förädlingstekniken, i sig, är inget att oroa sig över.

Men GM-grödor är inte heller en quick-fix-lösning på världssvälten. Att människor svälter beror på annat än bristande tillgång till det perfekta utsädet: krig, fattigdom, brist på demokrati och inte minst dåligt utvecklade jordbruksmetoder. I debattens hetta har det både larmats och jublats alltför mycket kring GM-grödorna. Närmare sanningen är att genmodifiering med modern bioteknologi främst är ett effektivare och mer träffsäkert sätt att utveckla nya sorter, vilket är nog så välbehövligt. Jordbrukets behov av nya sorter är närmast oändligt.

För en vetesort är livslängden i genomsnitt sju år. Sen tappar växten i motståndskraft och åker ur sortimentet. Spannmål, grönsaker och alla andra grödor behöver förnyas med jämna mellanrum för att stå emot skadegörare som svampar, insekter och virus. Att av nostalgiskäl odla gamla potatissorter som King Edward och Bintje är däremot både riskabelt och miljövidrigt. Med sina nittio år på nacken har de blivit känsliga för allehanda angrepp och behöver sprutas med bekämpningsmedel nästan varje vecka under odlingssäsongen. Poängen är att genom bra växtförädling går det att minska kemikalieberoendet.

En potatis som är långsiktigt resistent mot bladmögel och brunröta har redan tagits fram med genteknik. Den borde vara en dröm för ekologiska odlare, eftersom behovet av kemisk bekämpning minskar. Bladmögel och brunröta som lämnas obehandlad är annars ett gissel som kan förstöra hela skördar. Naturskyddsföreningen har principiellt gjort tummen upp för denna genmodifierade potatis, vilket är framsynt och modigt. När ska Greenpeace tänka om?

Den traditionella växtförädlingen är inte heller så naturlig som många nog tror. Vid förädling av exempelvis korn utsätts fröna för strålning som framkallar mutationer – förändringar i arvsmassan. Nackdelen med denna brutala men ”traditionella” växtförädlingsteknik är att den växt som så småningom gallras fram för att den har en önskad egenskap, samtidigt bär på en massa okända förändringar i arvsmassan.

Vid vanlig växtförädling kan också arvsmassor från relativt avlägsna släktingar blandas. Rapsen Ogura, som odlas i stora delar av Europa, bär på anlag från rädisa.

I stället för att fokusera på hur en sort tillkommit – med hjälp av modern genteknik eller äldre tekniker som också förändrar arvsmassan – borde lagstiftaren och samhället försöka värdera potentiell nytta och risk hos de egenskaper som den nya sorten har. Det vore att ha ett konstruktivt förhållningssätt till framtagningen av jordbrukets utsäde.

När Expertgruppen för miljöstudier nyligen presenterade en rapport om kostnaderna för att avstå från att använda GMO, tillför de ett viktigt perspektiv till diskussionen, som hittills varit mest inriktad på risker. Att odling av GM-grödor, genom sin högre produktivitet, skulle kunna frigöra 10.000 hektar åker i Sverige för odling av exempelvis energigrödor, är dock inte så upphetsande med tanke på att Sverige har cirka tre miljoner hektar åkermark.

Intressantare och svårare är att sätta siffror på det intellektuella kapital som flytt till USA och andra länder, till följd av politiken inom EU. Det har sitt pris i form av idéer som inte realiseras inom EU och förlust av arbetstillfällen. Allvarligast är att vi frånsäger oss makten över den gentekniska utvecklingen inom jord- och skogsbruket.

Det är vansinnigt att säga nej till en teknik som har goda möjligheter att minska jordbrukets miljöpåverkan. I framtiden kan GM-grödor med bättre kväveutnyttjande eller perenna spannmålssorter minska behovet av både handelsgödsel och fossila bränslen.

Gentekniken måste dock paras med bondförnuft. GM-sorterna har hittills lockat lantbrukare att odla samma gröda år efter år och spruta med samma bekämpningsmedel år efter år; det säkraste sättet att skapa resistenta ogräs. Lösningen är att använda de genmodifierade grödorna i en bra växtföljd. God jordbrukssed får aldrig överges.