Gör baguetter av all skit

Ledande politiker måste inkludera landsbygden i berättelsen om det framtida Sverige, annars blir det svårt att bygga det långsiktigt hållbara samhället.

Jag älskar staden. Jag älskar landet. Jag har nöjet att röra mig mellan dessa världar från dag till annan. Med uppväxt i förort, studentliv i centralort och familjeliv på landsbygd tycker jag mig känna de olika levnadsvillkoren rätt väl. Stadens styrka är självfallet mångfalden i utbud av jobb, kultur och maktsfärer. Glesbygdens styrka är tillgången till naturresurser, synliggörandet av enskilda människors ansvar och umgänget över generationsgränser. Det säger sig självt att dessa skilda pärlor till livsmiljöer kräver delvis olika politik för att deras potentialer ska realiseras till fullo. Det är också självklart att det krävs olika personliga insatser för att realisera den egna ”drömmen om landet” eller ”drömmen om staden”.

Som resande mellan dessa världar blir man ofrånkomligen ett slags gränslandsfolk, och ofta intar jag diplomatens roll, med knuten näve i fickan, illa berörd av de fördomar som grasserar om den andre, det må vara ”stadsaren” eller ”lantisen”. På landet tar jag gärna stadsbon i försvar. ”Nej, bilen som stänkte ned oss måste inte vara en stadsare.” I staden haussar jag lantisen. ”En kvinna i vår by har vävt tavlor med fina vargmotiv till skolans matsal.” Snacket om den andre består ofta av små gliringar, och hade det bara funnits en gnutta värme i skämten, så hade det inte varit något att skriva om. Då hade det varit som med Norgehistorierna. Ett flabb med barnen, och så är det bra med det. Ingen molande insikt om att det finns en upplevd maktkonflikt som pyr under ytan.

Hur hamnade vi där? Det är som om vi tror att vi inte behöver varandra? Som om vi inbillar oss att vi skulle ha råd att frikoppla stadens och landsbygdens resurser från varandra. Och samtidigt fixa det uthålliga samhällsbygget?

Att den historiskt snabba och omfattande flytten som skedde under förra seklet, och fortfarande pågår, sätter avtryck i relationen mellan stad och land är i och för sig inte konstigt. Något måste ju ske när 84 procent av befolkningen flyttar ihop i tätorter som upptar 1,3 procent av Sveriges yta. Staden har blivit normen och landsbygden en exotisk restprodukt. Nu plirar vi oförstående på varandra, inte sällan med viss avund. Tiden – den mest åtråvärda av resurser – förmodas alltid finnas i överflöd på andra sidan den långsamt vidgande mentala klyftan. Men jag lovar, är det inte löv på tunnelbanespåren, så är det mängden mil, eller vägföreningsmöten som utgör sandkornen i timglaset.

Den många gånger populistiska debatten om det kommunala utjämningssystemet och EU:s jordbrukspolitik bidrar till ökad frostighet mellan stad och land, genom att föreslå förenklade lösningar på svåra politiska utmaningar och på ett felaktigt sätt utmåla grupper som vinnare och förlorare. Polariseringen ökar också genom påståenden som att de som inte gillar avgaser ska inte bo i staden, och de som inte gillar varg ska inte bo på landsbygden. När blev flykt – eller flytt – universallösningen på politiska problem? Det finns partikelfilter och dubbfria däck. Det finns rovdjurssäkra stängsel och skyddsjakt. Människor väljer boendeort utifrån mer än en parameter. Förstås.

Under folkhemsbygget och moderniseringen av Sverige stod förorten, lönearbete, det rena och välorganiserade tätortslivet, bokstavligen i centrum. Trots en dramatisk effektivisering och modernisering av jordbruket är bilden av landsbygden präglad av tillbakablickande. Det räcker att läsa den senaste regeringsförklaringen. Där står att lantbrukets insats för välfärd och trygghet ”var sanning när steniga åkrar plöjdes i hårt väder”. Mer visionärt än så blir det inte. Bilden av nya utflyttare färgas också av tidigare flyttströmmar. Väljer man lantlivet på 2000-talet förmodas man per automatik ingå i en romantisk motrörelse à la -68. Du är var du bor, liksom.

Oavsett hur mycket eller lite det ligger i landsbygden som stadens antites – omodern, nostalgisk, organisk – tror jag att denna tankefigur är en hämsko för utvecklingen av något som kan kallas det långsiktigt hållbara samhället. Förväntningarna på vad landsbygden ska leverera är i dag väldigt mycket större än tidigare. Produktionen av bioenergi från skogs- och jordbruket, liksom vindkraftselen, ska öka dramatiskt. Matproduktionen ska dubbleras till år 2050, samtidigt som de negativa miljöeffekterna ska minska och de positiva öka. Landsbygden ska rädda den biologiska mångfalden och erbjuda ett attraktivt semesterlandskap. Skogs- och jordbruket ska anpassas till ett klimat i förändring, och vara en viktig del av lösningen på det post-fossila samhället.

I detta multifunktionella landskap vilar en enorm utvecklingspotential. Men om denna potential ska realiseras, så måste ledande politiker inkludera landsbygden i berättelsen om det framtida Sverige. Det måste bli ännu mer attraktivt för kreativa och företagsamma människor att leva på landet, om morgondagens utmaningar ska lösas.

Landsbygd och stad är helt och hållet beroende av varandra, för överlevnad, välfärd och välbefinnande. Denna insikt måste i högre grad prägla stads- och samhällsplaneringen. Steg ett är att föra tillbaka stadens avlopp till landsbygdens åkrar, annars hotar brist på näringsämnet fosfor – som är lika avgörande för odlingen som vatten – inom några årtionden. I grunden är det ju fantastiskt att all denna skit kan bli till surdegsbakade baguetter. Fler mirakulösa utbyten sökes.

Staden har blivit normen och landsbygden en exotisk restprodukt. Nu plirar vi oförstående på varandra, inte sällan med viss avund.