Gråben i gråzonen

Vargfrågan splittrar Sveriges lantbruksuniversitet. Forskarna är överens om att vargen ska leva och frodas i vårt land, och att gynnsam bevarandestatus ska uppnås. Men de är oense om vägen dit. Inget konstigt med det. Splittring finns även i synen på ekologisk odling och vad som är ett uthålligt lantbruk. Ett miljöuniversitet som arbetar med tillämpade frågeställningar har alltid nära till politiken och offentlighetens skarpa ljus. Det är kort mellan teori och praktik.

Samtidigt som vissa forskare får uppleva glädjen av att deras resultat får praktisk användning, grusas kollegernas drömmar om att få påverka sakernas tillstånd. Då uppstår gnissel. Vad som inom grundforskningen stannar vid en inomvetenskaplig diskussion, blir öppet muller i samhällsdebatten. Samhällsvetare och ekonomer är vana att hantera detta. Och framför allt är det mer accepterat att de resonerar i gränslandet mellan vedertagen kunskap och eventualiteter. Naturvetare förknippas med ett annat sanningsanspråk, och därför faller omdömena hårt mot dem som inte tydligt deklarerar vad som har täckning i vetenskapliga studier och vad som är förhoppningar eller spekulationer. Det viftas ganska snart med röd flagg: politiserad vetenskap.

Fenomenet är enkelt att förstå. Allmänhetens, journalisternas och politikernas törst efter svar och lösningar på akuta problem gör att vi till sist ställer frågan: Men vad tror du? ”Vi förstår att du inte kan vara hundra procent säker, men du är kanske den som kan göra den mest kvalificerade gissningen.” Och så vidare. Därmed är dansbanan polerad för en nog så spännande tango bortom vetenskapens fundament. Att höra snillen spekulera är ofta intressant, och det politikområde som bygger uteslutande på vetenskapliga belägg finns inte.

Men går det då att avgöra vad som är vad i vargtangon? En första brutalförenkling ger följande. 1. Forskarna är eniga om att vargen i Sverige inte har uppnått gynnsam bevarandestatus. 2. De är överens om att det är viktigt att öka den genetiska variationen i stammen.

Detta bygger på populationsgenetiska och naturvårdsbiologiska insikter som är oomtvistade. Men sedan divergerar resonemangen som grenarna på ett träd. Politiken och juridiken tar vid.

Inför författandet av svar till EU-kommissionen angående Sveriges licensjakt på varg, som ska skickas i slutet av mars, har regeringen begärt in synpunkter. Medan Centrum för biologisk mångfald (CBM) och Artdatabanken menar att den svenska licensjakten bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv, anser rovdjursforskarna vid Grimsö forskningsstation att den är förenlig med EU:s regelverk.

CBM och Artdatabanken tror å sin sida att licensjakten skadar vargens bevarandestatus, medan Grimsöforskarna menar att det inte är troligt att jakten orsakar en okontrollerad minskning av arten. Den avgörande skillnaden mellan de två svaren är att CBM och Artdatabanken betraktar licensjakten som ett isolerat fenomen, medan Grimsöforskarna ser jakten som en del av en förvaltningsstrategi med fler komponenter. Helhetssyn och pragmatism står mot principen om strikt skydd.

Konflikten sätter fingret på en av naturvårdens ömma punkter: bristande ödmjukhet inför att kunskapen måste landa i en politiskt fungerande kontext för att få effekt. Hänger man upp sitt svar på att jakten i sig inte förbättrar stammens bevarandestatus, har man uppenbart missat poängen med den föreslagna politiken.
Handen på hjärtat. Vem tror att det vore politiskt möjligt att plantera ut eller flytta vilda vargar – och därmed förstärka stammens genetiska status – utan att jakt först införs? Räck upp en hand. Det kommer att vara nog besvärligt och kontroversiellt att ta fram lämpliga revir och områden för utplantering, trots att den lokala opinionen något har svalkats av licensjakten.

År 1943 infördes en begränsad höstjakt på björn. Då fanns bara 294 björnar. 1981 infördes licensjakt. Stammen har vuxit sedan dess och ligger nu vid cirka 3 000. Varför gör delar av naturvården en så het potatis av vargen? När biologer tjudrar sig vid direktiv som författades när Sverige hade sjutton vargar och rovdjursrika länder i forna östblocket inte var medlemmar i EU, gör man frågan en otjänst. Även björnen är egentligen formellt skyddad av EU:s art- och habitatdirektiv. Hur vore det om vi fick till en diskussion om målstyrande EU-direktiv, i stället för detaljreglerande?

I internationell naturvård är det numera en hederssak att ta hänsyn till och involvera lokalbefolkningen. Man är rädd för att uppfattas som paternalistisk. Men på hemmaplan betraktas regionalt och lokalt inflytande alltför ofta som ett hot. Man är positiv till bidrag och ersättningar för att förebygga och kompensera skador. Men någon reell förvaltningsmakt vill man ogärna delegera.

Vargforskningsgruppen vid Grimsö forskningsstation ligger bakom stora delar av regeringens politik och har gjort tummen upp för licensjakten. Jag litar på att de drar i nödbromsen om det behövs. De vill nog ha något att forska på även i framtiden.