Grillarörelsen för biologisk mångfald

Det blir lätt miljö, elände, elände. Följt av: miljö, det är för sent och jordens undergång. Lägg därtill vissheten om att ett flertal miljökämpar har begått självmord i unga år, samt att vi befinner oss i den sjätte stora massutrotningen i jordens historia och inget känns mer konstruktivt än att kasta i väg tangentbordet.

Men det är förstås dumt att låta sinnet färgas utifrån denna bild av sakernas tillstånd. I själva verket finns det gott om progressiva och kreativa exempel på miljö- och naturvårdsarbete som kan skingra det sotiga och Ruhraktiga som omger begreppet miljöpolitik. Bara de tillåts lysa.

Här följer en rad sådana ”miljösolar” på naturvårdsområdet: Projekt Mälarhagar, Projekt Roslagshagar, Kaprifolkött, Skånskt naturbeteskött och Vindelälvens naturbeteskött. Den gemensamma nämnaren för dessa projekt är att de har lyckats förädla och kommersialisera den biologiska mångfalden till något som vi gärna lägger på grillen.

Grundtanken är enkel. Betesdjur gör större naturvårdsnytta i magra, artrika hagar än på gödslade monotona åkrar. Genom att tala om för konsumenterna att just dessa köttbitar kommer från djur som bidragit till att rädda några av landets mest artrika miljöer från igenväxning och utarmning, kan ett mervärde tas ut i kronor och ören.

Inom projekt Mälarhagar, som var en av pionjärerna inom denna typ av naturvårdsarbete, har drygt 800 djur flyttats från åkrar till strandängar, ekhagar och enbackar. Imponerande är också att mer än tusen hektar hagar har restaurerats och återfått en traditionell skötsel sedan projektet startade för fem år sedan. All slakt och grovstyckning sker i Uppsala vilket minimerar transporterna och skonar både djuren och miljön. Dessutom gäller full insyn. De gårdar som säljer Mälarhagskött är öppna för besökare som vill strosa i hagarna eller se hur djuren har det. Ytterst sympatiskt, och en skön kontrast till den tilltagande anonymiseringen av livsmedelsproduktionen.

I år har projekt Mälarhagar lämnat den initiala stödberoende fasen och bildat en ekonomisk förening som ska leva vidare för egen maskin. Samma utveckling väntar några av de andra naturbetesprojekten. Av dessa ”miljölöften” kan främst två lärdomar dras. Ett: de goda naturvårdsidéerna blomstrar ofta utanför de stora statliga institutionerna. Två: framgångsrik naturvård kan vara kommersiellt gångbar.

Det finns förstås orosmoln. Fler och fler butiker säger upp den egna köttstyckaren och låter detaljstyckning och packning ske centralt. Kostnaden för att hålla isär naturbetesköttet, som levereras i små volymer blir då för stor. Med en ökad efterfrågan skulle förstås den extra kostnaden för både butiker och slakterier kunna minskas. Men denna typ av kvalitetsprodukter har svårt att vinna något större gehör i en tid då debatten kört fast i kvantitets- och pristräsket.

Naturbetesköttet har dock ett trumfkort att spela ut i vår hälsofixerade tid. Naturbeteskött har en nyttigare sammansättning av fettsyror än kött från mer intensivt uppfödda djur. Det beror på att djuren nästan uteslutande utfordras med gräs, istället för med kraftfoder under vinterhalvåret. Det finns alltså både hälso- och naturvårdsskäl att välja naturbeteskött i butiken.

Jag är medveten om att jag är inne på ett känsligt område – det fält av miljöpolitiken som politikerna än så länge har lämnat därhän. Livsstil och vardagliga val, vilket av många opinionsbildare allt för lättvindigt och i brist på argument brukar avfärda som moralism. Miljöpolitikens tredje fas lär emellertid komma att handla om just det individuella miljöansvar som var och en kan ta i vardagen. Fas ett – punktutsläppen är till stor del åtgärdade. Fas två – kampen mot de stora diffusa miljöhoten kommer de närmaste åren att stå högst upp på politikernas och myndigheternas dagordning. Men fas tre – uthållig livsstil och grön konsumtion – blir temat för Almedalsveckan år 2014, tro mig.

Vad gäller just nötköttskonsumtionen när jag dock en naiv förhoppning om att det kan växa fram ett miljömedvetande lika snabbt som det blev ”fult” att köpa klorblekt papper. Kring nötköttsproduktionen finns tillräckligt enkla och uppenbara miljösamband för att det kollektivt rationella (långsiktigt hållbara produktionssystem) också ska framstå som rationellt för individen. Fler och fler kommer att fråga sig: Varför ska vi äta kött från tjurar som föds upp på stall? Varför ska vi äta kött från områden där den biologiska mångfalden utplånats för att ge plats åt betesmarker, som är fallet i stora delar av Brasilien, samtidigt som andra delar av världen förlorar arter på grund av brist på betesdjur? Varför ska det produceras nötkött i ökenområden i USA? Varför är inte miljökostnaderna för transporter inbakade i priset? Från miljösynpunkt har faktiskt lokaliseringen av nötköttsproduktionen betydelse, vilket de komparativa fördelarnas ivrigaste försvarare brukar glömma bort.

Jag vet i alla fall vad jag lägger på grillen ikväll. Se det som en g(e)rillakrigföring gentemot den vakuumpackade, anonyma, långt transporterade matens frammarsch.

Det är också miljöpolitik. I det lilla. Visst är det dyrare! Jag moraliserar inte över dem som inte har råd. Jag försöker bara övertyga dem som har det. Och det är många.