Griseknoen, Jimmie och bonden

Sverigedemokraterna skördar röster på landsbygden, när landsbygdsbon känner sig osynliggjord av övriga partier.

EU-valet har för länge sedan passerat, men jag är fortfarande glad över hur stort utrymme djurskyddet och antibiotikafrågan fick. Nyheten om dödsfallen i Danmark placerade frågan i den politiska hetluften. Matar vi djuren med antibiotika för att få billigt kött, får vi till sist betala med det dyraste vi har, när resistenta bakterier ockuperar våra kroppar. Sällan har den politiska enigheten i Sverige om fördelarna med den svenska djurhållningen varit större. På Centerpartiets hemsida kunde man ”ta ställning för grisen” och rädda knorren genom att avge ”grislöftet”.

Samtidigt maler insikten om att rikspolitikens fokusering på djurens väl och ve, vare sig det är grisen eller vargen, delvis banat väg för Sverige­demokraternas frammarsch på landsbygden. För när landsbygden hamnar i centrum av det offentliga samtalet är det ofta miljö, djurskydd eller biologisk mångfald som diskuteras. Det är som om landsbygden endast är intressant och relevant om den filtreras genom dessa perspektiv.

Uppslaget i DN
Uppslaget i DN

Ingen illvillig eller ignorant super­mediestrateg ligger bakom utvecklingen, förstås. Den är en simpel effekt av urbaniseringen av tankar, erfarenheter och makt av olika slag. Landsbygden ska leverera vissa produkter och ekosystemtjänster enligt villkor uppställda av makthavare och konsumenter någon­stans långt borta. Men hur folket har det? Vem bryr sig? Detta politiska tomrum har Sverigedemokraterna identifierat och framgångsrikt fyllt med lockrop och löften. Landsbygdsbon rusar med sin känsla av utanförskap, och jag betalar minsann också skatt, in i Jimmie Åkessons (för missnöjda) öppna famn.

I en vargtät valkrets i Orsa kommun håvade SD in en fjärdedel av rösterna genom sina krav på ett vargfritt Orsa och en nationalisering av rovdjurs­politiken. Bland bönder är stödet också starkt. Enligt en undersökning av tidningen Land Lantbruk inför EU-valet sympatiserar var femte lantbrukare med Sverigedemokraterna. Centerpartiet behåller visserligen ställningen som största parti, men stödet bland bönderna har halverats sedan 70-talet. SD har föga förvånande klivit i kapp Moderaterna, efter finansminister Anders Borgs förvirrade dödsdom över det svenska basjordbruket i vintras. Samma jordbruk som några månader senare hyllades för den låga antibiotikaanvändningen, även av Moderaterna.

Efter decennier med socialdemokratisk centralistisk politik, var förväntningarna i bondeleden höga i samband med maktskiftet 2006. Men lantbruksföretagarna, som traditionellt varit en stabil borgerlig grupp, kan efter åtta år med alliansen inte notera några större skillnader i konkurrenskraft gentemot omvärlden, trots en del regelförenklingar och skattelättnader. Visst, regeringen har tillsatt en konkurrenskraftsutredning med slutrapport 2015. Det är bra. Men än lever bonden med högre nationella krav på miljö- och djurskydd än sina globala konkurrenter. Det ger högre kostnader, som långsamt har trängt undan svensk matproduktion. Dilemmat väntar på en politisk lösning.

Förmodligen är det missnöjet med dålig lönsamhet i en slitig basnäring, i händerna på en ryckig politik, snarare än främlingsfientlighet, som ligger bakom böndernas avtåg till SD. Det är åtminstone intrycket jag fått av en del lantbrukare i min bygd. De har tjusats av SD:s löften om att stötta det små­skaliga jordbruket och att ställa krav på offentlig upphandling av inhemsk produktion. Flera regionföreträdare för LRF (Lantbrukarnas riksorganisation) menar också att det finns stora likheter mellan delar av SD:s landsbygdspolitik och LRF:s linje, vilket kan ha lockat en och annan bonde.

För att hålla distansen valde LRF att inte bjuda in SD till sina debatter inför till EU-valet. Beslutet motiverades med att organisationen inte vill erbjuda SD en arena för sin politik. Partiet fick tyvärr därmed den arena det frodas bäst på: de åsidosattas. Landsbygdsbor som känner sig osynliggjorda hade uppenbarligen lätt att identifiera sig med utestängda politiker från SD. LRF borde ompröva beslutet inför höstens riksdagsval och skärpa granskningen av SD:s landsbygdspolitik. Ordförande Helena Jonsson ska dock ha all heder för sitt kraftfulla och upprepade avståndstagande från SD:s människosyn.

Nu är bönderna för få till antalet för att förklara SD:s framgångar utanför storstadsregionerna. För att få stopp på kramkalaset mellan SD och övriga landsbygdsbor krävs framför allt en grundligare debatt om villkoren för ­företagande, välfärd och boende utanför storstadsregionerna. Det finns enkla saker att förbättra. Ökad samordning mellan kommunerna skulle i bygder, som min egen, innebära ett rejält välfärdslyft. De knivskarpa administrativa kommungränserna gör att musikskolor, skolbussar och återvinningscentraler gravt underutnyttjas. Och är det verkligen vettigt att bredbandsutbyggnaden på landet upphandlas av amatörer, som helst ska gå en kurs för att över huvud taget kunna knåpa ihop en ansökan för ett projekt? Ja, ni hör. Här pyr en del missnöje. Så kom igen Centerpartiet och andra partier. Ska ni återvinna röster från SD får ni inte glömma människorna på landsbygden.