Grymt virus

Nästa vecka ringer det in till skolstart. Toleransen för snoriga näsor, hosta och glansiga ögon kommer att vara minimal. Detsamma gäller förstås på arbetsplatserna. ”Mhm, har du flugit via London? Kan du hosta i armvecket, tack?”

Lite lagom nojiga kan vi gott vara. Det gör att vi blir mer noggranna med att tvätta händerna och visa hänsyn när vi är förkylda. Ve dem som kravlar iväg till jobbet med huvudvärk och feberfrossa. Den sociala kontrollen kommer att vara benhård. Skulle det visa sig att den nya influensan A(H1N1) inte utvecklar sig till en massmördare har de enkla åtgärderna i bästa fall minskat frekvensen av både den vanliga höstinfluensan och den nya influensan. Ingen skada skedd.

Med hösten inleds också – tro det eller ej – influensasäsongen för grisar, som även de kan insjukna i den nya influensan. I Kanada och Argentina finns redan dokumenterade fall av grisar som smittats med det nya pandemiviruset, troligtvis av djurskötare eller besökare på anläggningarna, och riskerna för smitta bland djuren ökar naturligtvis när fler människor blir smittbärare. Men pandemiviruset ger milda symtom hos grisarna, och mörkertalet kan därför vara stort. Bevakningen av influensavirus hos gris har haft låg prioritet i jämförelse med den betydligt mer aggressiva fågelinfluensan, när myndigheter, veterinär- och producentorganisationer tvingats till avvägningar.

Men är rinnande ögon, minskad aptit och lite hosta hos griseknoar något att bekymra sig över – annat än som medkännande varelse? Ja, eftersom grisen är själva ”matberedaren” för nya potentiellt farligare virusvarianter. Grisar är mottagliga för både fågel- och människovirus, som de tillsammans med eget svinvirus kan mixa till en dödsgod treenighet. Ju mer vi kan hindra det nya viruset från att hoppa fram och tillbaka mellan människa och gris, des­to bättre. Ansvaret för detta faller förstås först och främst på grisbönderna. Även om det svider i plånboken måste de anlita avbytare om de har influensaliknande symtom. De ska heller inte släppa in snoriga släktingar eller bekanta som kommer direkt från Arlanda till sina djur.

Grisuppfödare bör också räknas som en prioriterad grupp för vaccinering. Ju färre kontakter grisarna har med personer som är ovaccinerade, desto färre tillfällen får viruset att växa och förändras i grisarnas lungceller. Biosäkerheten bygger även på att lantbrukarna tvättar stallar mellan uppfödningsomgångar, är noggranna med skyddskläder och skobyten, inte låter fåglar flyga in i stallarna och en drös andra förebyggande åtgärder.

Grisens nyckelroll i detta pandemidrama går inte att bortse från, även om begreppet svininfluensa enligt expertisen ska reserveras för den vanliga svininfluensa som cirkulerat bland svin under decennier, utan att göra mycket väsen av sig. I vetenskapliga bloggar och tidskrifter, bland miljö- och lantbruksintresserade pågår dock ett intensivt ”blame game”. Gåtan är oemotståndlig att klura på: var kom den nya influensan ifrån och hur uppstod den? Är det något vi människor har bäddat för?

Den mest konspiratoriska teorin om att viruset skulle ha spritts från ett laboratorium har avfärdats med hjälp av genetiska analyser. Många pekar i stället finger på gigantiska så kallade Concentrated Animal Farming Operations (CAFO’s) som vuxit fram i Nordamerika och varhelst de världsledande svinköttsproducenterna väljer att etablera sig. Viruset upptäcktes i en av Mexikos svintätaste regioner, bara åtta mil från landets största grisfabrik med ofattbara 56 000 suggor och 950 000 slaktsvin. Om det bara är en tillfällighet lär vi aldrig få veta. Några direkta bevis för att CAFO’s har gett upphov till den nya influensan finns inte.

Vad vi vet är dock att utvecklingen av nya virus hos gris har exploderat de senaste tio åren, parallellt med att besättningsstorlekarna har ökat radikalt. I stora djurgrupper får virusstammarna fler tillfällen till spridning och nya kontakter. Om detta kombineras med en stressig och hälsovådlig miljö är grogrunden för virus optimal.

Men inte heller den småskaliga djurhållning som praktiseras i många u-länder är lyckad från smittskyddssynpunkt. Människor, grisar, ankor och höns som lever nära inpå varandra är mumma för nya virus. Så vad ska svinuppfödarna satsa på?

Monsterfabriker där djuren matas med både antibiotika och vacciner för att hållas levande är oförsvarliga av alla möjliga miljö- och djuretiska skäl. Vägen till ökad biosäkerhet går i stället via medelstora gårdar med engagerad och välutbildad personal. Smittskydd handlar till stor del om ett vardagligt gnetande och god djuromsorg. Vi kan inte städa bort slumpmässiga förändringar i virus, men den uppkomna pandemin är ändå en nyttig påminnelse om vikten av detta arbete. Slarvar vi med djuren, snuvar vi bara oss själva på en frisk framtid.