Gulligullan ko-ko med forskarna

Ponera att DN skulle upprätta en forskningsfond som donerade pengar till stamcellsforskning. Föreställ dig samtidigt att Lena Philipsson anlitades för att agera dragplåster till insamlingar från läsarna och att en styrelse med representanter för både tidningen och forskarvärlden gemensamt beslöt hur dessa pengar skulle fördelas. De sponsrade projekten skulle sedan beskrivas i DN.

Blotta tanken framkallar frossa hos alla som inser nödvändigheten av en oberoende journalistisk makt. Man behöver emellertid inte gå många årtionden bakåt i tiden för att hitta en parallell till detta hisnande exempel – en vetenskapsjournalistikens motsvarighet till Fichteliusaffären. Modell grövre.

 Mellan 1958 och 1980 donerade Expressen – genom Expressens prenatalforskningsfond – 4,5 miljoner kronor till forskning inom det kontroversiella området fosterdiagnostik. De sponsrade projekten åtnjöt osmakligt gott om spaltutrymme i den egna tidningen. Ett mer flagrant exempel på hur en av Sveriges största dagstidningar har gått vilse under flagg av kampanjjournalistik är svårt att hitta.

I den föga lästa Nordisk medicinhistorisk årsbok från 1981 sammanfattar en av eldsjälarna bakom Expressens prenatalforskningsfond, Arthur Engel, tidningens insatser för fosterdiagnostiken:

”Fosterdiagnostiken har skapat betydligt ökade förutsättningar för att endast friska barn ska behöva födas. Det gäller att rätt använda denna kunskap. (…) Expressen har medverkat till detta. Dess insatser för prenatalforskningen i Sverige var förvisso tidiga och därför märkbart stimulerande. De var givetvis begränsade men blev ändock påfallande effektiva och av forskarna högt uppskattade. Detta är en unik ideell insats av en tidning och dess stora läsekrets.”

Att det tog tid innan den offentliga debatten om fosterdiagnostik kom i gång är mot denna bakgrund inte särskilt konstigt. Det är också föga förvånande att Expressens prenatalforskningsfond lades ner bara något år efter den första kraftfulla opinionsbildningen mot fosterdiagnostiken. Den ”unika” och ”ideella” insatsen var med ens en belastning, även om Bo Strömstedt inte skriver något om detta i förordet till den nyss citerade boken.

Projekten som Expressen stöttade rörde bland annat olika typer av kromosomavvikelser och studier av risker för foster och mamma. Merparten av pengarna samlades in från läsekretsen genom ett annonspussel, som gick ut på att bilder skulle paras ihop med varandra. Få torde förknippa Jokkmokks-Jokke med fosterdiagnostik, men han var den artist som gav mest draghjälp åt tävlingarna genom att agera ”pusselvärd”.

Drygt tjugo år efter prenatalforskningsfondens nedläggning undrar jag om det inte är denna jovialiska anda av tillit och samförstånd mellan journalister och kunskapssektorn som somliga politiker och forskare längtar tillbaka till? Mer ”Gulli-Gullan ko-ko”. Mer tillsammans. För en gemensam sak! Vissa uttalanden på en hearing om genteknik och medier som Gentekniknämnden ordnade förra veckan kan definitivt tolkas så.

”Varför måste ni betrakta forskarna som makthavare?” utbrast till exempel en av riksdagsledamöterna. ”Ni” var i detta fall jag och ett antal andra vetenskapsjournalister. En annan ledamot undrade hur ”vi som politiker kan få hjälp av massmedierna för att bilda oss en uppfattning om vad folket tycker?”.

Det har gått flera dagar sedan hearingen, men jag är fortfarande häpen över deras inställning. Vad vill dessa representanter för första statsmakten egentligen? Att vetenskapsjournalistiken, som kämpar med ett arv av hovsamhet och menlöst bugande inför en ”sanningssägande” expertis, ska sätta sig ner i bänken? Att vetenskapsjournalister ska betrakta forskarsamhället som en samling ”dåligt betalda doktorander”, för att ånyo citera en av de folkvalda. Av ren konsekvens borde förstås dessa politiska representanter anse att ekonomijournalisterna ska kratta manegen för affärsvärlden och att samhällsjournalister ska sluta betrakta politiker och tjänstemän som makthavare? Men dylika påståenden framförs naturligtvis aldrig, eftersom de skulle kasta ett löjets sken över förespråkaren av en sådan ordning.

Några elementa är uppenbarligen i behov av upprepning. Universitet och högskolor är myndigheter som förfogar över en icke oansenlig mängd skattepengar. Detsamma gäller många av de stora forskningsfinansiärerna. I det alltmer utpräglade kunskapssamhället är kunskapsproducenterna en av samhällets absolut mäktigaste krafter. Att se forskarsamhället som en hunsad skara underbetalda doktorander är inget annat än gammaldags romantik och en grov underskattning av dess inflytande – inte minst i en tid då banden mellan näringsliv, universitet och högskolor knyts allt starkare. Det vore dessutom orättvist att förneka verksamma inom kunskapssektorn en professionell och kritisk bevakning av de fält de arbetar inom. Varför ska de behöva nöja sig med ”hur funkar det”-artiklar?

Några forskare efterlyste också en mer avancerad vetenskapskritik i stil med den bästa kulturkritiken. Det är ett hälsotecken. En sådan uppnås dock inte genom att forskarna får ett större inflytande över den mediala dagordningen eller av att de får skriva mer själva, vilket ofta framförs mer eller mindre direkt. Inte heller – vilket Expressenhistorien visar – är tätare pekuniära relationer mellan tidningsföretag och forskare en bra grogrund för intressant och trovärdig journalistik.