Gustaf sålde lyxgrisarna – blev vegansk frontfigur

En dag klarade han inte att döda djuren längre. Gustaf Söderfeldt hade stolt slaktat sina Linderödsgrisar och sålt det fina köttet, med perfekt fetthalt, till Michelinkrogen Frantzén i Stockholm. Men glädjen försvann. Nu har Åmmebergsbonden blivit frontfigur för veganskt jordbruk.

 

Vi traskar runt det egenbyggda växthuset där tomatplantorna snart ska i jorden, och jag försöker förstå vad som hände, både med Gustaf och de håriga, robusta utegrisarna. Nu hörs inga grymtningar. Inga trynen bökar efter mask och rötter. Men jorden och Gustaf finns kvar.

Utifrån sett verkade ju allt gå så bra. Det är inte många år sedan den Guide Michelin-prisade kocken Björn Frantzén besökte Gustaf Söderfeldts gård i Åmmeberg och senare skrev lyriskt om det smakrika fläskköttet med rätt fetthalt i boken ”World Class Swedish Cooking”.

Gustaf hade till och med en butik i Askersund där han sålde kött och grönsaker från små livsmedelsproducenter i bygden. I ett gammalt avsnitt av Gårdspodden kan man höra hur han säljer kalvdans, efterrätten gjord på råmjölk, kossans allra första mjölk. Av alla animalier. Den som är särskilt viktig att kalven får i sig. I poddavsnittet från 2013 talar Gustaf Söderfeldt om hur nyttig och god den är. Nu är han vegan. Och inte bara det. Han är veganbonden.

Om någon hade gett mig en miljon kronor för att skaffa grisar igen skulle jag ändå inte göra det.

Inom veganrörelsen får han ofta förfrågningar om att komma och prata om sina visioner för ett veganskt jordbruk. Innan vi går in tittar jag mot uthusen och gårdsplanen och försöker föreställa mig doften och ljudet från alla djuren som fanns här tidigare: Linderödsgrisar, myskankor, höns, gutefår, vaktlar, afrikanska dvärggetter och en påfågel.

– Vi har nog haft alla djur utom kor, konstaterar han.

Efter reklamen visas:
Gustaf sålde fingrisarna – men skiftade till vegan

Saknar du inte djuren?

– Nej, om någon hade gett mig en miljon kronor för att skaffa grisar igen skulle jag ändå inte göra det.

Över en kopp te drar han sin historia. Uppvuxen i ett akademikerhem i olika städer i Sverige, pluggade allehanda ämnen på universitetet och jobbade som reporter på Nöjesguiden i Lund, där han fastnade i ett – som han säger – dekadent och destruktivt leverne.

– Jag höll på att förstöra mitt liv, kände att jag var tvungen att lämna staden. Vad jag än gjorde så ledde det mig i en riktning som jag inte ville fullfölja. Samtidigt började jag på ett teoretiskt plan intressera mig för alternativt småskaligt jordbruk. Jag lånade alla böcker som fanns.

Biblioteket blev ett andningshål. Där hittade han John Seymours bok om självhushållning, referensverket för alla som vill försöka leva av en bit jord.

– Klarar jag av att bygga upp en bondgård, tänkte jag, så skulle det vara något jag kan vara väldigt stolt över.

Tanken att vi dödar en massa djur för att tjäna pengar kändes inte bra. Glädjen i djurhållningen försvann.

Så han revolterade mot föräldrarna och flyttade ut på landet som 27-åring, först till ett torp och sen till den gamla släktgården. För måendet var beslutet helt rätt. Själen slog rot. Det rastlösa sökandet efter kickar, som gjort honom tom inombords, försvann.

”Jag höll på att förstöra mitt liv, kände att jag var tvungen att lämna staden. Vad jag än gjorde så ledde det mig i en riktning som jag inte ville fullfölja”, berättar Gustaf Söderfeldt.
”Jag höll på att förstöra mitt liv, kände att jag var tvungen att lämna staden. Vad jag än gjorde så ledde det mig i en riktning som jag inte ville fullfölja”, berättar Gustaf Söderfeldt. Foto: Simon Rehnström

Han beskriver närmast lyriskt tillfredsställelsen det gav att göra konkreta saker: renovera vedboden, sätta stängsel, odla. Ganska snart införskaffades de första grisarna.

– Man visste att bönder har djur. Ska man vara bonde då har man djur.

I början kändes allt okej.

– Vi gjorde något som vi tyckte var etiskt försvarbart. Vi kände djuren. Vi slaktade själva och sålde till närstående. Grisarna hade det väl så bra en gris kan ha det.

Ändå började något skava i takt med att grisarna blev fler och han sålde kött i butik.

– När det blev business av det hela var det inte kul längre. Tanken att vi dödar en massa djur för att tjäna pengar kändes inte bra. Glädjen i djurhållningen försvann.

Gustaf Söderfeldt är kritisk till uppfödningen av grisar, kycklingar och höns, som äter sådant som människor kan äta. Men han ger samtidigt en känga åt veganrörelsen.
Gustaf Söderfeldt är kritisk till uppfödningen av grisar, kycklingar och höns, som äter sådant som människor kan äta. Men han ger samtidigt en känga åt veganrörelsen. Foto: Simon Rehnström

Om man verkligen bryr sig om djuren föder man inte upp dem alls.

Gustaf nämner fler faktorer som underlättade beslutet att sluta med djur. Lönsamheten i djurhållningen var dålig. Grisarna rymde. Den lokala slaktaren gick in i väggen, och när de åkte dit för att lämna sina djur möttes de av en fullständig misär. Någon annan kanske skulle resonerat som så: vi byter slaktare, vi fixar bättre stängsel, vi höjer priset på vår fläskkotlett.

Men varför hela vägen till vegan?

Avgörande var att båda Gustaf Söderfeldt och hans partner, Caroline, började kolla på veganer på Youtube.

– Vi googlade på grönsaks- och fruktodling en dag i affären. Då kom vi in på videor med raw food-veganer. De verkade ganska vettiga. När jag följt dem ett tag så insåg jag att veganerna ville samma sak som jag, att djuren ska ha det bra. Men de tänkte ett steg längre. Om man verkligen bryr sig om djuren föder man inte upp dem alls.

Därför är det numera vegansk odling av grönsaker som gäller på Åmmeberg. När jag ber honom räkna upp vad de odlar börjar han rabbla: mangold, Västeråsgurka, morötter, grönkål, vitkål, lök, vaxbönor, rödbetor, vitlök, solrosor, potatis, broccoli, sockerärtor, sallad och det slutar inte där. Det mesta säljer de på marknaden i Örebro.

1/3

”Jag insåg att veganerna ville samma sak som jag, att djuren ska ha det bra. Men de tänkte ett steg längre. Om man verkligen bryr sig om djuren föder man inte upp dem alls.”

Foto: Simon Rehnström

 

 

2/3

Behovet att fosfor i konstgödsel bekymrar Gustaf Söderholm som vill vara en medveten veganbonde. Fosforn utvinns ur fosfatmalm i gruvor som är koncentrerade till ett fåtal länder i världen, och dessa fyndigheter kommer på sikt att sina. Inom ekologiskt jordbruk kommer fosforn huvudsakligen från stallgödsel och olika gödningsmedel tillverkade från slakteriavfall, vilket förstås är otänkbart för en veganbonde som inte vill stötta djurindustrin.

Foto: Simon Rehnström

 

 

3/3

Gustaf Söderfeldt odlar mangold, gurka, morötter, grönkål, vitkål, lök, vaxbönor, rödbetor, vitlök, solrosor, potatis, broccoli, sockerärtor och sallad, med mera. Han saknar inte djuren.

Foto: Simon Rehnström

 

 

Man riskerar att inte bli tagen på allvar om man lyfter fram att det krävs 10 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött.

Idealet för veganskt jordbruk är att odla alla vegetabilier utan stallgödsel, förklarar Gustaf Söderfeldt. Och jo, medger han, med den definitionen är alla gårdar som enbart använder konstgödsel veganska. På sikt vill Gustaf investera i en egen biogasreaktor för att tillverka både biogas och veganskt gödningsmedel. Han behöver också maskiner för att kunna åkerodla proteingrödor.

I sin nuvarande form är grönsaksodlingen oerhört småskalig och arbetskrävande. Gustaf jobbar deltid som träslöjdslärare och Caroline inom förskolan, för att få det att gå runt.

– Det som är svårast med att vara veganbonde är just att komma bort från användningen av konstgödsel.

Under samtalets gång framkommer emellertid att Gustafs inställning till djurens roll i lantbruket är mindre kategorisk än vad hans roll som ”veganbonden” inom djurrättsrörelsen kanske antyder. Han är medveten om att vissa marker bara kan hävdas med kor och får, och han ifrågasätter inte all traditionell djurhållning.

Mest kritisk är han till uppfödningen av grisar, kycklingar och höns, som i stor utsträckning äter sådant som människor kan äta. Han ger samtidigt en känga åt veganrörelsen som han menar kan dra miljö- och hälsoargumenten för långt i sin kritik av köttet.

– Man riskerar att inte bli tagen på allvar om man lyfter fram att det krävs 10 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Eftersom det mesta av detta vatten i Sverige är regnvatten – och inte grundvatten – blir det missvisande. Jag tror inte heller att det är farligt att äta kött, vilket det ibland kan låta som.

I ett hållbart veganskt jordbruk ska den biologiska mångfalden ska bevaras. Det är svårt utan betande djur. Gustaf Söderfeldt uttrycker ödmjukhet inför utmaningen.
I ett hållbart veganskt jordbruk ska den biologiska mångfalden ska bevaras. Det är svårt utan betande djur. Gustaf Söderfeldt uttrycker ödmjukhet inför utmaningen. Foto: Simon Rehnström

Hur ett hållbart veganskt odlingssystem ska fungera återstår dock att visa. Oavsett om en gård håller djur eller inte, ska kretsloppen av de viktiga växtnäringsämnena fosfor och kväve slutas, förbrukningen av fossil energi upphöra och så mycket kol som möjligt bindas i både mark och mat. Lägg därtill att den biologiska mångfalden ska bevaras, vilket är svårt utan betande djur.

Gustaf understryker att det finns behov av mer forskning och uttrycker ödmjukhet inför utmaningarna.

– Vi vet faktiskt inte så himla bra hur vi ska göra. Det måste få växa fram långsamt.