Hissa flaggorna

Om ett par veckor är det dags att cykla till Tuna kyrkstuga för att rösta i EU-valet. Alldeles intill blinkar solen i det nylagda taket på kyrkan från 1200-talet, och jag tolkar det som en välsignelse av européernas sekulära försök att skapa fred och välstånd i en del av världen som härbärgerat några av historiens värsta blodbad. Kyrkans makt har bytts mot EUR-lex, latinet mot tusen tolkar och Jesu blod mot ett ständigt ölande i Bryssel.

I samma sommarklänning som jag firar nationaldagen firar jag EU-valet. Lördagens nationalromantik den sjätte juni glider framåt småtimmarna över i internationell realpolitik.

Morkullans ensamma ”orr, orr, pisp” när hannen cirkulerande spelflyger över markerna i skymningen övergår i ett ivrigt tjattrande av allehanda småfåglar när ljuset vänder åter. Då vill jag sitta där, på balkongen, och skölja ner existerande maktkonflikter mellan olika beslutsnivåer med något starkt och sött. Varför inte tranbärsvodkan, nyligen inköpt i Ryssland? Under timmarna mellan kväll och morgon går det ju att tillåta sig att drömma om vad som helst. Den dagen vår stora granne i öst är med i EU kommer världen att vara ett bättre ställe för många. Det är en saga att älska, lika mycket som Rybakovs fiolspel.

Visst är det jobbigt när 27 länder, 13 000 tjänstemän och 736 parlamentsledamöter ska samarbeta. Det skaver och irriterar när kompromisser skapas. Men krig och väpnade konflikter gör onekligen ännu mer ont.

Så länge nattmanglingar, omständlig byråkrati och dåliga hemsidor är det värsta som kommer ut från detta unika experiment har jag fördragsamhet med bristerna. Jag är lika lite som någon annan nöjd med all EU-politik, men 500 miljoner människor gör vad de kan för att samarbeta. Ingen annanstans finns ett internationellt och av medborgarna direktvalt parlament. Enligt en EU-signerad informationsfilm på Youtube kostar det 30 kronor om året per medborgare för att täcka alla kostnader för Europaparlamentet. En billig fredsförsäkring, i så fall. Så lova nu att gå och rösta, med hymnen i Ipoden. Snälla, snälla, snälla.

I ett land som varit förskonat från krig i århundraden tar dock inte fredsargumentet skruv. Bland svenskarna är miljön den viktigaste frågan för EU att driva, och det är fullt begripligt med tanke på dagens globala miljöutmaningar. Ensam står man sig slätt, vilket också Miljöpartiet äntligen insett.

Faktum är att EU påverkar det mesta som rör vår miljö, nu för tiden. Otaliga direktiv och förordningar styr verksamheten i medlemsländerna. Ekodesign­direktivet, ramdirektivet för vatten, art- och habitatdirektivet, utsläppshandeln och kemikalielagstiftningen Reach är bara några exempel. Om Lissabonfördraget träder i kraft får parlamentet dessutom mer att säga till om vad gäller jordbruks- och fiskepolitiken, vars utformning har stor betydelse för miljön i havet och odlingslandskapet.

Europaparlamentet är särskilt spännande eftersom det öppnar upp en spelplan för nya politiska aktörer med ett starkt engagemang inom ett smalare fält. Miljöpartisten Isabella Lövin skulle vara omöjlig på den nationella politiska arenan. Att enbart vara specialiserad på fiskepolitik i Sverige vore löjligt. Antalet yrkesfiskare är få. Det nationella självbestämmandet över fiskepolitiken begränsat. Men om Lövin blir invald i Europaparlamentet och besitter förmågan att bygga allianser har hon däremot en chans att sätta visst politiskt avtryck.

Förmågan att bilda allianser och övertyga grupperingar inom parlamentet talar dock till fördel för politiska rävar, som centerpartiets drivande Lena Ek eller folkpartiets matkämpe Marit Paulsen. Oavsett partiflagga får parlamentarikerna en tung uppgift i att tala för klimatet och en klok energipolitik. Budskapet från de svenska väljarna är tydligt. Två tredjedelar vill att EU prioriterar klimatpolitiken. Inom EU-27 är engagemanget knappt hälften så stort.

Frågan är hur detta svenska ”klimatmandat” bäst förvaltas. Miljöpartiets krav på en 80-procentig minskning av koldioxidutsläppen till år 2020 riskerar att bli lika marginaliserat som kravet på ett svenskt fiskestopp för torsk år 2003. Som politiker gäller det att befinna sig på ungefär samma mentala spelplan som med- och motspelarna. Annars hamnar man i korridoren, utanför mötesrummen.

EU:s beslut får ofta kritik av den svenska miljörörelsen. Den må vara befogad. Men många länder som tar ett litet kliv i rätt riktning kan vara mer positivt för miljön än att ett land tar stora kliv framåt. EU är en koloss, javisst, men en koloss som har dörren öppen för förändring.

Jag blir vansinnig över somligt. Och överlycklig över annat. Det är som det ska vara. Likgiltighet är EU-politikens värsta fiende.