Hur bra är Sverige?

Utsläppen av växthusgaser har nästan halverats inom Sveriges gränser sedan sjuttiotalet. Men svenskarnas totala globala påverkan på klimatet är stor. Och det är osäkert om utvecklingen går åt rätt håll.

Naturvårdsverkets årliga rapportering av de svenska växthusgasutsläppen, som kommer lagom till jul, har blivit ett flitigt använt slagträ i klimatdebatten. När utsläppen minskade dramatiskt år 2009 var regeringen snabb att ta åt sig äran. När utsläppen nu ökar kraftigt ser oppositionen chansen att skylla utvecklingen på alliansens bristfälliga politik. I motsats till de volatila växthusgaserna ligger de politiska dimridåerna därmed stabilt kvar på samma nivå. Att de senaste årens svängningar till största del styrts av konjunkturen, kalla vintrar och kärnkraftverkens produktionsproblem passar uppenbarligen inte lika bra för politisk agitation.

Oavsett lockelserna att dra förhastade slutsatser från variationer mellan år, är det dystra budskapet att de totala utsläppen verkar ha svårt att fortsätta nedåt i den takt som krävs. Frågan är också om Sverige har åstadkommit den åtråvärda frikoppling som alla engagerade klimatpolitiker eftersträvar? Ett land som frikopplat svävar mot högre välfärdshöjder, samtidigt som miljöförstörelsen minskar. Ekonomin sväller, utan att dra med sig en stigande bubbla av växthusgasutsläpp. Visst låter det en smula magiskt?

De flesta OECD-länder har åstadkommit vad miljöekonomerna kallar relativ frikoppling, det vill säga att tillväxten ökar snabbare än utsläppen av växthusgaser. Det är inte så märkvärdigt, och löser inte utmaningen att bli nästan helt oberoende av fossil energi till år 2050. Genom att modernisera och effektivisera produktionen får industriländerna ut mer varor och tjänster per energiinsats.

Det riktigt kluriga är att uppnå absolut frikoppling – att de totala utsläppen faktiskt minskar, samtidigt som BNP ökar. Forskarna är ense om att Sverige har lyckats med just detta konststycke – att frikoppla den inhemska produktionen från tillväxten i absoluta termer. De årliga ”territoriella” utsläppen har minskat med fyrtio procent sedan sjuttiotalet, trots att ekonomin blivit dubbelt så stor.

Det är en fantastisk framgångssaga, som i huvudsak utspelade sig långt innan Sverige började med klimatpolitik. Energipolitiken för att öka inhemsk energiproduktion och minska oljeberoendet var lyckosam även för de svenska klimatutsläppen. Senare införda klimatpolitiska styrmedel har haft en dämpande effekt, men inte lyckats pressa ned utsläppen med mer än cirka tio procent sedan 1990.

Inom EU:s och FN:s klimatarbete är det ländernas territoriella utsläpp som bedöms, och Sverige får med beröm godkänt. Men hur blir det med frikopplingen om man i stället räknar på vår konsumtion och inkluderar utsläppen som den orsakar i andra länder? Studier av enstaka år visar att växthusgasutsläppen är så mycket som 25 procent högre när utsläppen för svenskarnas konsumtion beräknas. Sveriges globala ekologiska fotavtryck är alltså avsevärt större än vad de nationella rapporterna till FN redovisar. Ett fåtal studier har försökt studera trenderna för de konsumtionsbaserade utsläppen, men de behöver fördjupas för att några säkra slutsatser ska kunna dras.

Det krävs längre tidsserier, bättre importstatistik med uppgifter om ursprungsland och bättre uppskattningar av utsläppsintensiteterna för olika branscher i de länder som dominerar Sveriges import. Vetenskapen kan i dagsläget därför inte säga om Sverige som nation har lyckats vända skutan, vad gäller vår totala globala påverkan på klimatet.

I ett längre tidsperspektiv verkar det dessvärre osannolikt att de absoluta konsumtionsutsläppen har frikopplats i någon större omfattning. En enkel iakttagelse av tre generationers julfirande ger perspektiv på de ökande resursflödena. På fyrtiotalet brukade morfar slå in använda stövlar eller handskar, som någon i familjen fått under hösten, i julklapp, en slags återvinning av gåvor. På sjuttiotalet var julklappshögarna bredvid mig och mina systrar ansenliga. Från far- och morföräldrarna – folkpensionärerna – dominerade dock mjuka paket med hemstickade sockor (eller vantar). De flesta barn som tindrar invid 2000-talets julgranar, har betydligt mer köpstarka mor- och farföräldrar, liksom två yrkesarbetande föräldrar.

Att vi växlat in ökande inkomster i mer konsumtion syns både under granen på julafton och mätt i antalet konsumerade varor och tjänster de övriga 364 dagarna. Även om produktionen har effektiviserats, så äter volymökningen troligen upp effektiviseringsvinsterna.

Den berömda miljökuznetskurvan, efter Nobelpristagaren Simon Kuznet, som stipulerar att miljöpåverkan avtar vid en viss nivå av välstånd och så småningom upphör må gälla för många lokala och regionala miljöproblem. Globala miljöfrågor som koldioxidutsläpp följer inte lika självklart denna utveckling.

Konsumtionsperspektivet ändrar inte synen på vilka globala styrmedel som är effektiva, men det kan synliggöra drivkrafterna bakom de ökande globala utsläppen. Vår livsstil sätter ett större miljöavtryck än vad den internationella bokföringen avslöjar. Utmaningen – att minska utsläppen till knappt två ton koldioxid per person och år till år 2050 – blir då också större.