Hur hade det gått för Einstein att söka forskningspengar idag?

Hade Albert Einstein skrivit en forskningsansökan i dag hade han inte fått några pengar. Hans planer var för högtflygande och långsiktiga, konstaterar en forskare som djupintervjuas i Högskoleverkets rapport ”Överlever den akademiska friheten?”.

Slutsatsen är förmodligen riktig. Inte ens en av historiens skarpaste hjärnor hade förmått att förpacka sin hypotes om tiden och rummet till något samhälleligt nyttigt, vilket närmast är ett krav i dag. För att bli långlivad inom det akademiska systemet räcker det inte att vara en Einstein. Det gäller att ligga i tiden, att koppla sina anslagsäskanden till de rätta modeorden.

 En direkt orsak till denna utveckling är att en allt större andel av forskningsanslagen kommer från externa finansiärer som EU, Vetenskapsrådet, Formas, Mistra och KK-stiftelsen. I samma veva har de gamla honnörsorden för akademisk frihet – originalitet, oberoende och långsiktighet – fått ge vika för trendkänslighet och kortsiktighet. Vilka forskningsidéer som gått om intet på grund av denna omvandling är omöjligt att veta. Enklare är det att räkna på kostnaden för det nuvarande systemet, vilket ekonomen Agneta Stark har gjort.

Hennes redogörelse för forskningsansökningarnas matematik är hisnande läsning. För att fördela två miljarder kronor från Vetenskapsrådet går det åt 417 människoår till en kostnad av 230 miljoner kronor. Dessa människoår motsvarar en femtedel av alla forskningsårsverken inom samhällsvetenskap och juridik inom högskolesektorn, eller tio procent av teknikvetenskapen.

Det är lätt att inse att priset för kvalitetsbedömning och konkurrens därmed har blivit alldeles för högt. Värdefull forskningstid och gemensamma skattemedel går upp i rök. I snitt lägger forskarna ner tre till fyra månaders arbete per år på att enbart söka forskningspengar.

För att balansera denna utveckling måste de omärkta pengar som går direkt till universiteten, de så kallade fakultets-anslagen, värnas. Förslaget att även dessa ska konkurrensutsättas bör därför gå direkt till pappersåtervinningen. För att forskarprofessionen inte ska reduceras till förmåga att lansera idéer med käcka powerpoint-presentationer måste fakulteterna få behålla något av sin lokala makt.

Med Isaiah Berlins terminologi är forskarnas negativa frihet förvisso förverkligad. De har frihet från direktstyrning av externa aktörer. Men det räcker inte. För att kreativitet och långsiktig nytta ska premieras måste även den positiva friheten realiseras. Allt får inte bli en kamp om kronor och ören.