Jagad och älskad

Att enstaka vargar har rört sig genom Uppland blir jag påmind om varje gång jag drar på mig joggingskorna och löper utmed byvägen. Strax har jag en italiensk herdehund – maremmano abruzzese – i hasorna. Den är specialiserad på att vakta tamboskap och skyddar granngårdens får från rovdjursangrepp. I brist på vargar att skrämma, roar den sig med lättare byten på två ben. Det är bra för pulsen, jag lovar. Gräsövargens framfart för sju år sedan, satte känslorna i svall på den uppländska landsbygden, och ledde till en rätt så generös bidragspolitik när det gäller herdehundar och rovdjursstängsel. I vissa områden har var och varannan fårgård rovdjursstängsel, det gäller även några av mina egna hagar. Det har tystat de mest oroliga djurägarna, och är ett sätt att köpa acceptans för rovdjuren. Med tanke på ulvens sparsamma förekomst i länet hittills, har det måhända varit en mindre effektiv användning av våra gemensamma resurser. Men naturen är föränderlig, och förhoppningsvis etablerar sig snart en vargfamilj i skogarna runt sjön Vällen.

Inom kort ska riksdagen ta ställning till den rovdjursproposition, som rovdjursvänner kallar ett beställningsverk från Svenska jägareförbundet. Jag kallar mig också gärna rovdjursvän, men ser ingen anledning att yla högljutt mot omläggningen av politiken.

Till fördelarna med regeringens förslag hör framför allt regionaliseringen av rovdjursförvaltningen. Med lokalt medbestämmande skapas större acceptans för rovdjurspolitiken, och frågan avdramatiseras. De viltförvaltningsdelegationer som ska upprättas vid länsstyrelserna kan emellertid inte räkna med att överlämningen av makt från central till lokal nivå, är för evigt given. De måste visa att de är uppdraget mogna. Om inte, återkallar Naturvårdsverket beslutanderätten.

En intressant iakttagelse från USA visar också hur fort åsikter kan skifta på en ort, beroende på hur och av vem rovdjursengagemanget artikuleras. På nittiotalet skulle vargar inplanteras i Adirondack i New England. När förslaget först lanserades var merparten av lokalbefolkningen positiv. Men över en vinter svängde opinionen helt, efter att ett gäng kändisar i New York, i den mediala debatt som uppstod, deklarerat att de skulle säkra att vargen faktiskt återetablerades i Adirondack. Plötsligt var vargen inte längre välkommen. Lokalbefolkningen upplevde att de tappade kommandot över utvecklingen. Rimligtvis borde attityder kunna svänga även åt andra hållet, när männi­skor får mer inflytande av förvaltningen av rovdjuren.

Om vargen dessutom börjar ses som ett intressant jaktbart vilt, i likhet med björn och lo, är mycket vunnet. Vissa forskare på Grimsö viltforskningsstation antyder att legal jakt kan ha en dämpande effekt på den illegala jakten, men innan det är klarare belagt bör den licensjakt som regeringen vill öppna för vara ytterst begränsad. Att frysa vargstammens storlek till just 210 individer, genom licens- och skyddsjakt är en svårbegripligt idé, och propositionen ger ingen bra motivering till varför just detta är en rimlig nivå. Vargstammen måste få växa så länge den inte uppnått gynnsam bevarandestatus.

Förslaget att stärka vargstammen genetiskt genom att underlätta naturlig vandring söderut, flytta vargar från renbetesområden eller till och med från Finland, är dock rätt tänkt och får stöd av i stort sett alla remissinstanser. Det bästa vore förstås om det gick att lösa med naturlig invandring, men risken är att det tar för lång tid.

Dagens drygt två hundra vargar härstammar från ett litet antal individer och behovet av nytt blod är stort. Här måste Svenska jägareförbundet och andra organisationer hjälpas åt för att skapa acceptans och förankra besluten om förflyttning av varg. Men någon sådan behjälplighet stod inte att spåra hos Torbjörn Lövbom, ordförande för Jägareförbundets rovdjursråd, i ”Studio ett” i P1 i förra veckan. Den pinsamma inställningen måste ändras, eftersom jägarna fått sitt köttben i form av möjligheten att panga en och annan varg. Annars återstår för regeringen att mer detaljerat precisera det allmänna uppdrag, som Jägareförbundet får runt 47 miljoner kronor om året för att utföra.

Omläggningen av rovdjurspolitiken hänger ihop, och det går inte att plocka russinen ur kakan. Utökade jaktmöjligheter på en hårt inavlad och liten vargstam, kräver snabba och kraftiga insatser för att påbörja arbetet med ökat genetiskt utbyte med vargindivider med östligt ursprung. Jägare talar ofta om sig själva som förvaltare. Då ingår också att ta ansvar för den politik som de själva varit ytterst lyckosamma att driva fram.