Jordbruksministerns dubbla portioner

Vad blir det till middag, Ann-Christin Nykvist? Blir det lammkotletter som skeppats från Nya Zeeland och ett glas lågprismjölk från Tyskland, eller blir det svensk fläskfilé med en sås av ”mervärden”?

Frågan är inte så oskyldig som den låter. Att äta har blivit en politisk handling. Liksom att handla mat. Därför vore det intressant att få veta vad som egentligen står på den s-märkta menyn. Vad Nykvist serverar tycks dessvärre bero på vilken ministerroll hon haver för dagen, samt vilka gäster som är bjudna.

Konsumentminister Nykvist bjuder helst på billig mat, en hjärtefråga från tiden som generaldirektör på Konkurrensverket. Lågpriskedjor som tyska Lidl välkomnas, utan kommentarer kring deras slutna företagskultur och frånvaron av miljö- eller rättvisemärkta varor på hyllorna. Jordbruksminister Nykvist där-emot, talar sig gärna varm för ”den svenska modellen” för livsmedelsproduktion och de ”mervärden” som Sveriges ambitiösa miljö- och djurskyddsregler ger upphov till. Därmed glider hon elegant förbi alla intressekonflikter och har chansen att vinna två opinioner, vilket förstås är mumma.

Genom att bejaka allt får hon gehör både hos dem som hävdar att maten är för dyr och dem (emellanåt samma personer) som förfasar sig över ”industrijordbruket” (som producerar den billigaste maten). Långsiktigt kan strategin dock medföra att hon får käka middag ensam, eftersom varken näringen, miljövänner eller konsumenter sväljer vilken soppa som helst.

Nykvists ambivalenta hållning riskerar att skymma de viktiga frågor som försöker ta sig upp på dagordningen. Var och hur ska maten produceras i framtiden? Vill vi i Sverige behålla inflytandet över vad vi stoppar i magen? Och hur uppnår vi miljömålen, med en vikande jordbruksproduktion?

Det är dags att börja rota i intressekonflikterna, och att prioritera. Allt är inte bakbundet av EU:s jordbrukspolitik, även om det är lätt att tro det i den allmänna indignationen över dess tillkortakommanden.

Bönderna är fortfarande i hög grad styrda av nationella spelregler. Så länge villkoren för jordbruksföretagande varierar mellan medlemsländerna är det inte enbart bondens skicklighet som avgör utfallet i konkurrensen. Den svenska mjölkbonden får ut flest liter mjölk per ko i hela EU. Ändå trillar importvarorna in från Finland och Tyskland. Det är uppenbarligen någon annanstans skon klämmer.

I bondeledet småputtrar det därför, på svenskt vis. Den allt gråhårigare kåren har väntat länge nog på att de ”svenska mervärdena” ska realiseras i kronor och ören. Allra sämst går det för grisbönderna, som i genomsnitt tog ut 19 000 kronor i årslön för 2003, bidrag inräknade.

Svensken i gemen må bli fetare. Men det gäller inte plånboken hos dem som producerar maten. Att det fortfarande finns en uppslutning kring ”den svenska modellen” är mot denna bakgrund imponerande. Frågan är: hur länge till?

LRF har i dagarna larmat om ”kris för jordbruket” och utsett 2004 till ett ödesår för svenskt jordbruk. Det ska självfallet ses som ett inlägg i debatten om hur jordbruksreformen ska utformas. Men siffrorna i diverse rapporter ger vid närmare betraktelse ingen ljusare bild. Kostnaderna drar ifrån intäkterna, mer än i övriga EU, och importen har ökat kraftigt. Var femte gris, var tredje kyckling och nästan varannan nötköttsbiff är i dag importerad. Det är således inte i Sverige köttbergen växer.

Nu kan inte Nykvist göra något åt världsmarknadspriserna, men det finns andra frågor att ta itu med. Det räcker att läsa regeringsförklaringens andra punkt. ”Sveriges jordbrukare måste kunna konkurrera på villkor som är likvärdiga dem som gäller för övriga Europa.” Om Nykvist kunde kanalisera något av det engagemang hon visade för att ta bort etableringshindren för lågprisjättar, till denna fråga vore mycket vunnet. Det är väl inte bara Lidl som ska slippa konkurrenshämmande regler?

Att ta bort miljöskatterna på diesel, kväve och bekämpningsmedel vore bakåtsträvande. Men för att inte missgynna svenska bönder borde en skatteväxling som kommer företagen till del fullt ut genomföras. Dagens halvmesyr duger inte.

När detta är gjort kan valet med varmare hand överlåtas till konsumenterna. Vad är det värt att Sverige är det enda BSE-fria landet i EU? Att salmonellan är i det närmaste utrotad? Att antibiotika-användningen är restriktiv? Att suggorna inte får stå bundna? Att hagen inte växer igen?

Nykvist poängterar ofta att det svenska jordbruket inte är bättre för att det är ”svenskt”, att ”konkurrensnackdelar” ska ses som ”konkurrensfördelar”. Hennes reformvilja och distanserade hållning till näringen behövs i diskussionerna på EU-nivå. Men innan jordbrukspolitiken i en avlägsen framtid har avreglerats finns en verklig verklighet att förhålla sig till.

I denna verklighet fick tyska staten nyligen kommissionens godkännande för att satsa nästan en miljard om året på att marknadsföra tysk mat inom EU. Skottland får satsa 200 miljoner på att kränga sitt nötkött. Samma kommission betraktar den svenska salmonellakontrollen som ett handelshinder. I denna verklighet lever företagen som enligt höstens utspel av Nykvist och Pagrotsky ska sätta fart på Sverige. I vilken verklighet lever Nykvist?