Jordbrukspolitik som luktar dynga

Med risk för att hamna i närmaste flytgödselbrunn i Norduppland, tänker jag citera Håkan, 7 år. ”Bonden är en väldigt lycklig man. Först och främst för att han har traktor, men också för att han slipper jobba.”

Nåja, lantbrukarna må finna viss glädje i sina traktorer, men arbetsbefriade är de inte. Än. Grabben sätter dock fingret på en av kärnfrågorna i den pågående reformeringen av jordbrukspolitiken, som i turbofart nu manglas fram på jordbruksdepartementet, bland annat i sammanträdesrummet ”Lilla tigern”. Ett ställe så gott som något, för att snickra på en Common Agriculture Papperstiger.

 Det handlar om hur Sverige ska införliva den nya EU-förordningen som spikades i slutet av september. I morgon är det ”hearing” med berörda parter och redan den 15 januari ska förslaget till riksdagen vara färdigt.

Dessvärre luktar det dynga. Inte mindre än 25 tjänstemän på jordbruksdepartementet har kalkylerat och utvärderat. En nästan lika rik flora av kalkyler har producerats av LRF. Pannor har lagts i djupa veck över den vertikala hybridmodellen (yes, det finns en horisontell också), modulering, grad av frikoppling, tvärvillkor, nationella kuvert och multifunktionalitet. Någon läsare kvar?

Nej, CAP har aldrig förenklats, och denna reform utgör inget undantag.

Tankarna går osökt till den svenska regleringsivern på jordbruksområdet, som nådde sin kulmen på åttiotalet. Enligt historieskrivningen var det då två personer som förstod hela systemet. Sven Holmström, dåvarande chef på Jordbrukets utredningsinstitut, och hans närmaste lärjunge. En siffra som framstår som hög i dagens situation.

Och nog är det grymt att en så jordnära yrkeskår ska omgärdas av glosor som en gång för alla borde sprutas ner med något sedan länge förbjudet bekämpningsmedel. Ordbruket är bara effektivt i ett avseende – för att avskärma jordbruksfrågorna från den allmänna, inrikespolitiska debatten.

Men någon debatt finns det ändå inte tid till, verkar det som. Den berättigade kritiken kom därför som ett brev på posten förra veckan, till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist. Konsument- och miljöorganisationerna är ”frustrerade” och har i det närmaste gett upp hoppet om att kunna utöva något inflytande över den framtida jordbrukspolitiken. Trots att de sitter med i en referensgrupp för att göra just det. De varken hinner eller har resurser för att sätta sig in i alla nationella modeller och deras effekter.

Konsekvensen kan bli att Sverige försitter chansen att göra det bästa möjliga av det nationella handlingsutrymmet, som trots allt är ganska stort inom ramen för det nya CAP. Eftersom en av huvudtankarna med reformen är just att stärka konsumentperspektivet och driva på utvecklingen mot ett miljövänligare lantbruk, kan det inte ses som något annat än ett stort misslyckande att Sveriges konsumentråd, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska livsmedelsarbetareförbundet nu undrar hur regeringen egentligen tänkte när de satte ihop referensgruppen.

Således. Nykvist och hennes medarbetare bör allvarligt fundera över om det inte vore lämpligt att ge reformarbetet lite mer tid. Alla parter måste få landa i en genomtänkt hållning, kring maten, miljön och jordbruksföretagens villkor. Visst, näringen behöver veta spelreglerna, men att piska tjänstemän till nattliga räkneövningar är knappast en hållbar lösning. Det kommer mest av allt att slå tillbaka mot de luttrade lantbrukarna, i form av onödig byråkrati.

Inom kort avgörs om LRF genom offensiv kalkylering lyckas få igenom den så kallade ”gårdsmodellen”, som cementerar styrkeförhållandena inom jordbrukssektorn. De som fick mycket stöd under referensperioden 2000-2002, får då exakt lika mycket stöd framöver oavsett om de producerar något eller inte (vissa djurbidrag undantagna). Det skapar förstås mest lugn i de egna leden. Någon total enighet inom kåren finns dock inte, eftersom modellen försätter dem som nystartat eller
utökat i en minst sagt osäker situation.

Att LRF förespråkar ett system som missgynnar risktagarna, vilket i de flesta fall är detsamma som morgondagens lantbrukare, är obegripligt. Att radikala avregleringsförespråkare av taktiska skäl vurmar för denna bakåtblickande ”reform” är lättare att förstå. De vittrar kollaps. Med tiden kommer det att bli allt svårare för både lantbrukare och skattebetalare att svälja att två gårdar med olika produktion, får samma stöd på grund av historiska meriter. Uppskattningsvis 35 000 överklagningar och en lång radda arrendetvister kommer att innebära slutet. Sedan kanske något nytt kan spira?

Därmed är vi tillbaka till unge Håkan. Mycket tyder på att hans lättjefulla bild av bonderiet kommer att träda i kraft, åtminstone i skogs- och mellanbygderna. För att hämta hem stöd måste lantbrukarna följa befintlig miljölagstiftning och hålla markerna öppna. I mindre produktiva områden lär detta välkomnas som en schyst pensionspeng.

I det frikopplade EU kan bönderna skörda mycket utan att så. Det är inte deras fel.