Julbordets politiska baksida

Svenska politiker har drivit linjen om minskade gårdsstöd till EU:s lantbrukare. Dessvärre verkar utgången bli mindre pengar till miljö och landsbygdsutveckling.

Årets stora mathögtid står för dörren. Många handlar hem mjöl till pepparkaksbaket, mjölk till risgrynsgröten, skinka till griljering och smör till småkakorna. För konsumenterna är det mesta sig likt i butikshyllorna. För producenterna präglas tillvaron däremot av ovisshet. Vilka blir spelreglerna för en bransch som kräver långsiktighet, är hårt skuldsatt och brottas med dålig lönsamhet? Den politik som sätter ramarna för EU:s produktion av mat är inne i ännu en utdragen förändringsprocess. Oeniga ministrar ska enas, och utan en fastslagen långtidsbudget för unionens totala ekonomiska samarbete är det mer eller mindre omöjligt att få en jordbrukspolitik på plats före 2014. Därmed riskerar hela nästa jordbrukspolitiska period för åren 2014–2020 att försenas.

Som medborgare är det lätt att få intrycket att jordbrukspolitiken stått och stampat i samma fålla sedan femtiotalet. I den heta retoriken nämns inte de omfattande förändringar som redan skett. Faktum är att under de senaste tjugo åren har politiken rört sig bort från marknadsregleringar och rena produktionsstöd till mer av miljö- och gårdsstöd.

Effekten är tydlig. Smör- och köttbergen är borta. EU är i dag nettoimportör av nöt- och fårkött, frukt och grönsaker. Prognosen för 2013 är att EU också blir nettoimportör av kyckling. Sverige importerar ungefär hälften av all mat vi konsumerar. De hårt kritiserade exportbidragen och marknadsstöden utgör i dag mindre än tio procent av den totala jordbruksbudgeten, till skillnad från början av nittiotalet då dessa prisdumpande och konkurrenssnedvridande stöd slukade nästan hela jordbruksbudgeten. Jordbrukets andel av EU-budgeten har också halverats sedan sjuttiotalet. Av EU-ländernas samlade BNP utgör jordbruksbudgeten mindre än en halv procent.

Med detta sagt – mycket återstår att förbättra. Dessvärre pekar förslaget som nu manglas av experter och ministrar åt fel håll. Det blir mer av krångel och fyrkantig detaljstyrning. Det blir inte heller någon större omfördelning av pengar från gårdsstöden till miljöstöden, som vore önskvärt och i linje med svenska politikers önskan.

Gårdsstöden är över huvud taget ett dilemma att hantera. Gårdsstöden är en betalning till lantbruket för att de håller jordbruksmarken i bra skick, ett slags beredskapsstöd om man så vill. Gårdsstöden förhindrar att det blir granplanteringar överallt i skogs- och mellanbygder. Åkern finns kvar och kan brukas mer intensivt den dag efterfrågan och betalningsviljan för mat stiger, vilket med ökande välstånd i andra delar av världen förmodligen inte ligger så långt bort i tiden. Bonden måste uppfylla vissa miljökriterier, men behöver inte producera livsmedel på marken.

I skogs- och mellanbygder har gårdsstödet bidragit till en fortsatt skötsel av markerna. Men i de bördigaste slättbygderna skulle många – men långt ifrån alla – lantbruk klara sig ganska bra utan gårdsstöd.

Ett stort problem med gårdsstödet är att det bidrar till högre markpriser, och förhindrar strukturomvandling. Stödet kapitaliseras. För dem som vill expandera blir det dyrt och svårt att köpa loss mark. Det omvända gäller förstås om gårdsstödet snabbt skulle tas bort. Då skulle stora delar av det mer småskaliga familjejordbruket, men även större högt belånade jordbruk, slås ut. I jakten på lönsamhet skulle mjölk- och köttbönder tvingas ha många fler djur än i dag. Det skulle bli ännu högre koncentration av intensivt, storskaligt jordbruk i slättbygderna, med ökad belastning på miljön. De biologiskt mer artrika skogs- och mellanbygderna skulle däremot tappa produktion och betande djur. Få svenska politiker som driver linjen om ett slopat gårdsstöd inser nog hur mycket pengar de skulle behöva tillföra miljö- och regionalstöden (som till hälften medfinansieras från nationella budgeten) för att hindra en sådan tudelning av landskapet.

Klart är att de svenska förhandlarna misslyckats kapitalt i Bryssel. I det senaste förslaget minskas det svenska landsbygdsprogrammet (i vilket miljöstöden ingår) med drygt en femtedel. Det är ju just landsbygdsprogrammet som svenska politiker vill värna. Här måste landsbygdsminister Eskil Erlandsson ta strid. Att gårdsstödet kommer att finnas kvar i tillkrånglad form, är däremot bortom allt tvivel. Genom att ställa högre miljökrav som en form av motprestation från bonden, vill EU-kommissionen öka legitimiteten för gårdsstödet. Men alla utvärderingar som gjorts i Sverige pekar på att riktade och nationellt anpassade miljöstöd är mycket effektivare än mer generella gårdsstöd, för att uppnå kollektiva miljönyttor.

Den så kallade ”förgröningen” av gårdsstödet ger liten eller i vissa fall till och med negativ miljöeffekt i Sverige. I stället för att mixtra med gårdsstödet borde EU harmonisera ländernas miljö- och djurskyddslagstiftning. Först då kan lantbruket konkurrera på lika villkor. Frågan är till exempel varför finska mjölkbönder ska få ett särskilt ”stöd för djurens välbefinnande” för att släppa ut sina kor på sommarbete, medan svenska mjölkbönder har det som ett lagkrav.