Kampen om de dyra dropparna

Vi lever i oljeåldern. Det är bara att se sig omkring. Utan den klibbiga, svarta naturresursen skulle det vara svårt att framställa gummistövlar, badbollar, plastbunkar, datorer, proteser, cykelhjälmar, pulkor och telefoner. Med mera. Med mera. Rensa ett rum på prylar som innehåller oljebaserad plast och det blir ganska tomt.

Oljan är också råvaran som gjort mänskligheten mobil, i global mening. Utan oljan ingen massturism som vi känner den i dag. Utan oljan inga utflykter i rymden.

I ett historiskt perspektiv kommer oljeåldern emellertid att bli en svart puff i universum. Vad som tagit miljontals år att skapa slurpar mänskligheten upp på ett par hundra år. Konsumtionen uppgår nu till 80 miljoner fat per dag, och frågan är inte om oljan kommer att ta slut utan när. En del experter menar att oljeproduktionen kommer att börja avklinga år 2020. Andra tror att det inträffar först år 2040.

Oavsett vilken prognos som ligger närmast sanningen, finns anledning att skynda på en energiomställning av både säkerhetspolitiska och miljöpolitiska skäl. Med lite framförhållning kan övergången bli både mjukare och bekvämare.

Lite talar dock för att detta är vad världen styr emot. På många håll är det full gas som gäller. I USA väntas oljekonsumtionen stiga med 50 procent de närmaste tjugo åren. Samtidigt byter kineserna cykeln mot bilen, vilket redan gjort avtryck i statistiken. Kina står för hela 40 procent av den globala efterfrågeökningen sedan år 2000, och knep nyligen andraplatsen i oljehävarligan. På tredje plats kommer Japan.

Särskilt oroande är förstås att världens tre största ekonomier bara blir mer och mer beroende av att importera olja från politiskt instabila regioner. USA importerar redan mer än hälften av all olja landet förbrukar. Kina, som så sent som 1992 var självförsörjande på olja, ökar importen varje år. Japan har ingen egen produktion alls.

De länder som förväntas möta den ökade efterfrågan är framför allt Ryssland, Irak, Iran, Saudiarabien och Venezuela, knappast några drömpartner att göra business med. Oljeproducenten Yukos i Ryssland riskerar att gå i konkurs. Hälften av Iraks oljeproduktion är stoppad. Rapporter om bombningar av nya oljekällor kommer ständigt. Osäkerheten kring styret i Venezuela har också präglat prisutvecklingen.

Spänningen kring oljan avslöjas inte minst i den hetsiga affärsretoriken. Den eftertraktade råvaran kallas numera ”djävulens exkrement” i vissa kretsar.

Men världens tilltagande oljetörst har, som bekant, inte mötts av en ökad produktion. Med täta intervall har nyheter om rekordpriser avlöst varandra under våren och sommaren. Under det senaste året har oljepriset stigit med dramatiska 40 procent.

Åsikterna om vad som ligger bakom prisökningen går emellertid isär. Vissa bedömare menar att det enbart är den ökade efterfrågan i kombination med politisk instabilitet i de oljeproducerande regionerna som driver upp priset. Andra menar att prisökningen är här för att stanna, att det är en första signal på krympande tillgångar. Vad alla är överens om är dock att de höga oljepriserna hotar den ekonomiska tillväxten, och framför allt tillväxtmotorn USA. Skulle priset stiga över det nuvarande priset runt 40 dollar fatet, blir resultatet definitivt sämre snurr på ekonomin och färre jobb.

Utöver rent säkerhetspolitiska skäl talar också klimathotet för en snar frikoppling av oljeberoendet. Häromdagen kom en rapport från Europeiska miljöbyrån som gav ytterligare stöd för att den globala uppvärmningen redan är här. Att människans storskaliga energiexperiment påverkar klimatet är vid närmare eftertanke inte särskilt konstigt. Kunde fjuttiga små bakterier för länge sedan syresätta hela jordens atmosfär, vore det märkligt om inte människans förbränning av 80 miljoner fat olja per dag gav någon effekt.

Genom att införa handel med utsläppsrätter tar EU ett steg i rätt riktning. Motsägelsefullt är dock att EU samtidigt subventionerar fossila bränslen med knappt 22 miljarder euro samt ger bidrag för prospektering av olja. De fossila bränslena tar därmed lejonparten av de totala energisubventionerna på 29 miljarder euro. Denna sotiga politik måste läggas till historien.