Kampen om den goda jorden

Det är skördetider. Tröskorna går för högvarv. Mat till människor och djur ska in under tak.

Men allt fler vill sätta gaffeln i den svenska åkermarken. Runt åkern flockas nu även hungriga bilar, bussar och lastbilar. Den fossila oljedieten håller på att bli för dyr, osäker och miljömässigt oacceptabel. Kladdig, helt enkelt. Hjulen ska rulla med hjälp av förnyelsebart.

Konkurrensen om åkermarken hårdnar och det är mer angeläget än någonsin att fundera över hur denna naturresurs bäst nyttjas, både från miljö- och produktionssynpunkt. Räcker åkern till både mat och drivmedel? Och ska varorna från åkern konsumeras inom landet eller gå på export?

Uppenbart är att trädornas tid snart är förbi. Att inte utnyttja bördig jord på våra breddgrader, med vintrar som slår ut många skadegörare och god tillgång på vatten, vore korkat. Det är bara att buga och bocka för dessa naturgivna komparativa fördelar som bara lär bli mer betydelsefulla i framtiden.

Men att se åkern som en knapp resurs, efter att i ett par decennier ha matats med bilder av kött- och smörberg, kräver en brutal mental kovändning. Detta trots att föreställningen om överflöd stämmer dåligt på svenska förhållanden.

Sverige är i dag nettoimportör av samtliga jordbruksråvaror utom spannmål. Bergen av kött, frukt, grönsaker och smör växer någon annanstans. Årets torka har dessutom inneburit en viktig påminnelse om att det krävs vissa marginaler vad gäller arealen åker för matproduktion. Bönderna fick nyligen besked från EU-kommissionen om att de får ta foder på trädan för att djuren ska klara vintern. Klimatförändringen kan öka detta behov framöver.

Enligt kommissionen mot oljeberoende kan emellertid mellan 300 000 och 500 000 hektar åker ställas om till produktion av biodrivmedel från raps (RME) och vete (etanol). Det låter inte så märkvärdigt. Sverige har drygt tre miljoner hektar åker, varav 320 000 hektar trädas. Dessutom finns ytterligare 200 000 hektar åker, som tidigare tagits ur bruk, att sätta plogen i.

En första tanke är att det öppnar för möjligheten att återknyta till en gammal glansgren vad gäller svensk jordbruksexport. Under artonhundratalets senare hälft gick en stor del av droskorna i London på svensk havre – hästarnas biobränsle. Mellan 1850 och 1880 var havre den tredje största exportvaran i Sverige. Försäljningen fick dock ett abrupt slut när tullvännerna kom till makten och skyddstullar infördes 1888.

Dessvärre går det att se en historisk parallell i dagens politik. Regeringen Persson som i alla andra sammanhang förespråkar frihandel och avreglering av EU:s jordbrukspolitik, vill på detta område resa skyddstullar. Bioenergin (mat) till människor ska vara tullfri. Bioenergin (etanol) till bilar ska skyddas av tullar. Det är svårt att se logiken.

Bara en person i oljekommissionen håller huvudet kallt. Professorn i fysisk resursteori, Christian Azar, skriver mycket pedagogiskt i ett särskilt yttrande: ”vi kan inte kräva att Brasilien ska köpa våra lastbilar utan tullar och samtidigt hålla fast vid tullar mot det bränsle de kan producera till låga kostnader.”

Bortsett från ett principiellt ställningstagande för frihandel pekar han på en rad miljöfördelar av att importera just brasiliansk sockerrörsetanol. Sockerrörsetanol ger tre till sex gånger högre nettoavkastning av drivmedel per hektar än spannmålsetanol eller RME i Sverige.

De indirekta koldioxidutsläppen blir också lägre om vi importerar sockerrörs-etanol från tropikerna. Azar är därför, med all rätt, tveksam till att kommissionen binder sig vid ett mål för inhemsk produktion av biodrivmedel. Bättre vore att ha ett mål som är kopplat till användningen.

Den protektionistiska politiken riskerar dessutom att lura in bränsletillverkarna på ett spår som blir något av en dagslända. Bara för att täcka livsmedelssystemets eget bränslebehov krävs odling av vete och raps på nästan 40 procent av Sveriges åkermark.

Än viktigare är att spannmålsetanol och RME, enligt många bedömare, har alldeles för höga produktionskostnader för att långsiktigt kunna konkurrera med andra biodrivmedel. Våra gemensamma skattemedel borde därför styras till den så kallade ”andra generationens biodrivmedel”, det vill säga etanol från cellulosa eller bränslen producerade genom förgasning, till exempel DME och metanol. Dessa är avsevärt mer energieffektiva.

Hur vi odlar maten – ekologiskt eller konventionellt – har också enorm betydelse för hur stor areal som faktiskt kan avvaras för drivmedelsproduktion.

En studie som uppskattat den globala markåtgången för att producera både biobränsle och mat drar slutsatsen att om vi bedriver konventionellt jordbruk behövs 55 procent av dagens jordbruksmark till livsmedelsproduktion och 45 procent kan användas till att odla biobränslen. Om vi väljer ekologisk produktion blir det inga jordbruksarealer över för att producera biobränslen. Därmed tornar målkonflikterna upp sig på horisonten.

Mitt stalltips är att dödläget mellan ekologisk och konventionell odling måste brytas. Framtidens uthålliga lantbruk kombinerar förmodligen kunskaper från båda traditionerna. Vad åkermarken anbelangar kommer lantbrukarna förstås att odla vad marknaden efterfrågar och bidragen gynnar.

Från global resurssynpunkt verkar det dock snurrigt att Sverige odlar spannmål för att göra ett från miljöhänseende ineffektivt drivmedel och samtidigt importerar foder till den svenska djuruppfödningen.

Vettigare är att odla salix på de ytor som inte förmår konkurrera inom livsmedelssektorn. Salix ger mer energi än både raps och vete. Den är flerårig, vilket minskar näringsläckagen till sjöar och hav. På stora slätter kan buskeländet till och med bidra till en större artrikedom av fåglar.

Men ful, ja, det är den.