Kapplöpning mot botten

Kocken på vårt föräldradrivna dagis ska en gång i veckan skriva upp temperaturen på diskmaskinens diskvatten i ett protokoll som samlas i en pär m. Hon ska även en gång per vecka mäta temperaturen i kyl och frys, och dokumentera resultatet.

Denna glada matinspiratör har dock, tack och lov, fått dispens från att mäta temperaturen på köttfärsen i butiken samt vid framkomst till dagiset, eftersom bilresan bara tar tio minuter. Efter diskussion med den kommunala inspektören fick vår kock gehör för att den tid det tar att kolla temperaturen på varje enskilt köttfärspaket innebär att färsen hinner blir varmare, än om hon får slänga in paketen direkt i kyl eller frys. En seger för förnuftet!

Medan kraven är intill absurditet högt ställda, ur somliga aspekter, är de förbluffande lågt ställda ur andra. Hur maten ska hanteras för att inte riskera att bli kontaminerad är så reglerat och kontrollerat att många kockar inom barnomsorgen, helt felaktigt, tror att dagisbarnen inte får vara med och laga mat eller baka i köket. Vad – alltså vilka råvaror, halv- och helfabrikat – som handlas in till storköken inom offentlig sektor är däremot mindre nogräknat. Prislappen regerar. Anonymiteten är kung.

När landsting och kommuner ska köpa mat för att stärka sjuka, gamla och barn kan det bli fläskkött från suggor som varit fixerade en stor del av livet (trots EU:s nya suggdirektiv) eller kyckling från besättningar som till nästan hundra procent är infekterade med campylobakter (kan orsaka matförgiftning). Inga ekologiska ägg upphandlas i min hemkommun.

Medan det föräldradrivna dagiset har beslutat om en matpolicy som innebär att köttråvarorna minst ska uppfylla kraven i svensk miljö- och djurskyddslagstiftning, menyn säsongsanpassas och det lokala näringslivet stöttas (mjölk och frukt från lanthandeln), kan barnen när de kommer till den kommunala skolan några hundra meter bort få en köttbulle av färs som köpts in till Holland från tre olika länder (Tyskland, Polen, Irland) och i värsta fall ännu fler olika slakterier. Bullarna rullas sedan i Småland, transporteras till ett skolkök några mil bort där de värms upp, och åker slutligen de sista milen till vår skola. Om det enbart förekommer spår av andra djurslag än de på paketen angivna får barn och lärare kanske vara nöjda? Är detta offentlig upphandling för hållbar utveckling?

I onsdags talade landsbygdsminister Eskil Erlandsson i Washington om skolmåltiden som ett verktyg för att öka elevernas kunskap om kedjan från jord till bord och betydelsen av att skapa närhet mellan skola och matproduktionen. Utmärkt. Men om inte stat och kommuner ska beslås med moraliskt haveri, måste de åtminstone ha samma måttstock när de har spenderbyxorna på för att upphandla livsmedel, som när de kontrollerar inhemsk produktion.

Det håller inte att länsstyrelsen inspekterar att svenska djur har transporterats maximalt åtta timmar före slakt, medan kommuner och landsting köper livsmedel där kreaturen kan ha åkt lastbil genom Europa i 24 timmar. För att nämna ett exempel, bland flera.

Dessutom måste uppföljning av ingångna avtal bli en självklarhet. Fick myndigheten verkligen vad den upphandlade? Ingen rörmokare skulle acceptera att få ett annat fabrikat på rördelar eller toalettstolar än vad som beställts, men i storköken byts varor ofta ut mot grossisternas egna varumärken.

Ingen må ha ont uppsåt i denna kapplöpning mot botten. Upphandlarna ska hushålla med skatte­betalarnas pengar, grossisterna ska kränga varor med största marginal. De som äter maten är en anonym, röstsvag massa.

Förhoppningsvis kan den utredning som Anders Wijkman presenterade förra veckan få politiker och offentlig sektor att tänka mer strategiskt kring hållbar offentlig upphandling. Upphandlarna förfogar över 550 miljarder kronor, en femtedel av Sveriges BNP. Nio miljarder spenderas på mat. Vilka val upphandlande myndigheter gör har betydelse.

Utredningen pekar särskilt på behovet av att stärka upphandlarnas kompetens och uppgradera deras status i den offentliga beslutshierarkin. Att handla varor och tjänster till skolor och sjukhus är inte en ”stödfunktion”, utan tillhör verksamhetens kärna och bör utföras nära ledningen. Förslaget att bygga upp tvärvetenskaplig akademisk utbildning och forskning, liksom att erbjuda kompetensutveckling till tjänstemän och politiker är en nödvändighet.

Utredningen föreslår också ett omfattande upphandlingsstöd, med vägledningar om vilka kvalitetskrav det går att ställa på olika produkter, och hur de kan utvärderas. Det kan minska rädslan för att göra fel och hamna i domstol, som gör att många upphandlare undviker att ställa motiverade krav. Livsmedelsbranschen plågas exempelvis av utdragna överprövningar i landets domstolar. Praxis spretar. Wijkman vill därför koncentrera upphandlingsmålen till ett fåtal domstolar.

Ytterligare ett bra förslag är att öka möjligheten för små aktörer att delta i upphandlingar genom att höja beloppsgränsen för direktupphandling, som innebär ett enklare förfarande.

Upphandling har en politisk dimension, så länge miljö- och djurskyddslagar inte är harmoniserade globalt. Många kommuner och landsting utnyttjar denna kraft när de köper MSC-märkt fisk, för att styra mot ett hållbart fiske. Mer av den varan, tack.