Klimatsmart politik

Klimatfrågan är miljöpolitikens stora eldprov. Ett globalt problem ska få sin globala lösning. En hel värld ska ställa om sin energiförsörjning till minsta möjliga kostnad. Jakten i miljöekonomins svårforcerade djungler är utlyst. Utsläppsminskning utan medföljande nedgång i välfärd är det åtråvärda bytet. Våra barnbarn och barnbarnsbarn håller sina oförlösta tummar, medan några av världens nu levande olycksbarn förtvinar i klimatskuggan. I en värld utan antingen eller skulle vi slippa detta moraliska dilemma, men människans energi och resurser är dessvärre lika ändliga som de fossila bränslen vi ska frigöra oss ifrån. Denna brutala insikt gör det förstås än viktigare att värna principen om kostnadseffektivitet, som enligt klimatkonventionen ska vara styrande för klimatpolitiken. Slösar vi kraft och pengar på onödigt dyra eller verkningslösa åtgärder, drabbas både miljön och välfärden

Men vad är då en effektiv klimatpolitik? Ja, det beror i stor utsträckning på vilken miljöekonom man frågar. Och på hur man frågar. Effektivt för Sverige eller EU? På lång eller kort sikt? I de skiftande svaren märks också olika mått av hänsyn till andra principer än kostnadseffektiviteten. Vad är politiskt möjligt? Vad är moraliskt försvarbart? Alla grafer, ekvationer och statistiska samband till trots är miljöekonomin en sysselsättning där det är svårt att veta var vetenskapen slutar och politiken börjar.

Ett exempel på detta är den omstridda Sternrapporten som för ett par år sedan slog fast att det är billigare att göra något åt växthusgasutsläppen nu än om några årtionden.

Genom valet av diskonteringsränta skruvar ekonomerna antingen upp eller ned värdet på framtida generationers välfärd. Valet är således ett etiskt ställningstagande som är inbakat i kalkylen, och den ena räntan är inte mer vetenskapligt korrekt än den andra. Utmaningen ligger i att kommunicera att de siffror och kostnader som allmänheten uppfattar som ”ren vetenskap” i hög grad är resultatet av forskarnas moraliska hållning. Om vi struntar i det tappar den demokratiska processen i betydelse. I allt väsentligt gav Nicholas Sterns kristallkula politikerna legitimitet att fatta obekväma beslut, som den samvetsgranne makthavaren utifrån egna värderingar och riskanalyser mycket väl hade kunnat propagera för ändå.

Det krävs inte heller någon professur för att inse att Sterns ekonomiska prognoser är grova. Slumphändelser och teknisk utveckling är svårhanterlig materia för den ekonomiska vetenskapen. En låg kostnad för ett kraftfullt agerande i dag, förutsätter också ett maximalt välsmort politiskt maskineri i form av en global utsläppshandel eller en global koldioxidskatt.

Flera miljöekonomer, som exempelvis Thomas Sterner på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, tror även att Stern och andra underskattat vilka prishöjningar som krävs på fossila bränslen för att åstadkomma nödvändiga utsläppsminskningar. Sverige har betydligt högre priser på koldioxidutsläpp än vad Stern bedömer behövs globalt för att åstadkomma en stabilisering vid tvågradersmålet. Priset för en utsläppsrätt inom EU har under 2008 legat nära Sterns uppskattning. Trots detta har inte omvandlingstrycket i svensk ekonomi eller EU varit direkt massivt. Iakttagelsen avslöjar att priset för klimatpolitiken blir högt så länge inte alla sektorer och länder deltar inom ramen för ett handelssystem eller en global koldioxidskatt. Budskapet är: alla måste med.

På kort sikt är det säkert kostnadseffektivt för ett land som Sverige att genomföra en del satsningar i andra länder. Att förhindra avskogningen i Sydamerika anges ofta som en sådan åtgärd. På lite längre sikt – i en värld där ekonomierna förhoppningsvis konvergerar – kommer dock dessa möjligheter att minska. När de stora gigatonnen koldioxid ska kapas krävs high-tech-lösningar som koldioxidlagring, elbilar och vågkraft. Den tekniken är inte billigare att införa i Kina än i Sverige, hur önskvärt det än vore. Avgörande för den svenska klimatpolitikens långsiktiga effektivitet är snarast hur väl Sverige kan hävda sig på den framväxande marknaden för koldioxidsnåla produkter. Mot denna bakgrund är regeringens nyligen aviserade satsning på energiteknik välkommen.

Hur mycket Sverige ska ”klimatjobba” hemma och i andra länder är dock fortfarande ett ämne för debatt bland ekonomer och intresseorganisationer. Tonläget lär skruvas upp ju närmare höstens klimatproposition vi kommer. Somliga betonar att OECD-länderna inte är mer koldioxideffektiva än icke-OECD-länder när hänsyn tagits till skillnader i köpkraft. Indien får till exempel ut mer varor per koldioxidutsläpp än många europeiska länder. Andra trycker på att Sverige är världens näst mest koldioxideffektiva ekonomi. Båda påståendena är korrekta men bidrar till delvis olika slutsatser om hur EU och Sverige ska positionera sig. Höstens klimatgrubblerier har bara börjat.