Kvinnor med bra fysik

– Vi lever i en high-tech-värld! Det är därför det är så viktigt att även kvinnor väljer att bli tekniker och fysiker!

Entusiasmen hos fysikern Marcia Barbosa, från Instituto de Fisica i Brasilien, gick inte att ta miste på. Det var så mycket samba över henne att alla närvarande nog kände att ”aha, det är en fysikkurs som fattas för att fullända mitt liv”.

I salen, där seminariet ”Where are women in science?” gick av stapeln, fanns dock en person som inte var road – mannen till vänster om mig. Han suckade. Och suckade ännu ljudligare. Däremellan bläddrade han frenetiskt i Euroscience konferenskatalog, letade efter andra, mer spännande, programpunkter. Eftersom han verkade vara typen som vågar resa sig och gå från ett möte, undrar jag fortfarande varför han satt kvar. En subtil maktdemonstration inför den kvinnodominerade publiken?

Stapeldiagrammen över andelen kvinnor inom naturvetenskapliga discipliner, var förvisso inte särskilt upplyftande. Det kan jag hålla med om. Med skoningslös tydlighet illustrerade de fenomenet ” academic leakage”, det vill säga att kvinnorna blir färre och färre ju högre upp man kommer i den akademiska hierarkin. Bara Ryssland kan visa upp en någorlunda jämn könsfördelning på det naturvetenskapliga området, vilket en av de ryska talarna bland annat ansåg berodde på att det blivit ett låglöne- och lågprestigejobb att inneha en professur i fysik. Med en månadslön på 20 dollar försvinner männen till näringslivet, efter avslutad utbildning. Vem kan klandra dem?

Men lika intressant som att studera varför det akademiska systemet ”läcker” kvinnlig kompetens, lika intressant är det att ta reda på varför vissa trots allt blir kvar. Och avancerar.

Flera studier visar att många framgångsrika kvinnliga fysiker har gått i flickskolor. En annan undersökning avslöjar att knappt hälften av alla kvinnor som stannat inom universitetsvärlden har en mor som också genomgått akademiska studier. Motsvarande siffra för män var bara 5 procent. Dessa faktorer tyder på två saker.

Ett: det är något grundläggande fel med det befintliga utbildningssystemet, som inte förmår uppmuntra både pojkar och flickor i alla ämnen.

Två: för att orka gå emot konventionerna behöver många kvinnor extra stöd i form av en förebild inom familjen.

Så ska det naturligtvis inte behöva vara. För en nordbo framstår dock könssegregerade grundskolor inte som en framtidslösning. Även om det skulle kunna ge snabba resultat, vore det att ge upp. Även om det är svårare och trögare att förändra förväntningar och fördomar, är det den enda rimliga vägen att vandra. Förr eller senare i livet måste kvinnor och män samarbeta, och det lär inte bli lättare av att träningen inför detta skjuts upp i åldrarna.

En del skillnader mellan länder i framgången att behålla kvinnliga begåvningar kan också sökas i reglerna kring den högre utbildningen. I vissa länder i Sydeuropa går det att få en fast tjänst direkt efter doktorandstudierna, vilket naturligtvis är lättare att kombinera med familjebildning. I Nordeuropa är det mer eller mindre obligatoriskt att bege sig i väg på ytterligare två års forskningsstudier utomlands, efter doktorsexamen (post doc). Dessa skillnader är något som politikerna måste beakta nu när universitetsutbildningen inom EU ska samordnas.

Eftersom man alltid är två om att skaffa barn, torde en individuell föräldraförsäkring också ha betydelse i sammanhanget. Men det är förstås en fråga för svenska riksdagen.