Landskapets föränderliga skönhet

Vindkraft och energiskogsodlingar väcker heta känslor. Men vad som betraktats som fult och vackert i landskapet har skiftat genom ­historien.

I begynnelsen var jorden som ett ägg, med ett alldeles slätt skal. Ständig vår rådde. Allt var bördigt och blommande. Men i och med syndafallet bröts skalet sönder och hiskeliga företeelser som berg och hav uppstod. Denna geologiska katastrofteori – som kombinerar mytologiska idéer om världsägget med kunskap om geologiska processer – var populär på sextonhundratalet. Vetenskapen hade ännu inte frigjort sig från sina religiösa kopplingar. Alper och andra bergslandskap var ruiner som minde om ett svunnet paradis.

Vad människan uppfattar som vacker natur har skiftat kraftigt genom historien. Länge sågs odlingslandskapet som det yppersta sköna, ett slags ideallandskap. Denna föreställning rimmade väl med idéerna om människan som Guds avbild och naturens herre, satt att bruka jorden. Bara det som var tuktat, fruktbart och präglades av symmetri och ordning kunde klassas som skönt. Men även sextonhundratalets vetenskapliga revolution sanktionerade denna syn, genom ett nyttoinriktat förhållningssätt, där kunskap om naturlagarna skulle underlätta för människorna att bättre utnyttja naturens resurser.

Först med romantiken och dess vurm för originalitet, individualitet och känslo­samhet, öppnades våra sinnen för det vilda. Naturen började tillmätas ett egenvärde och sågs också som en källa till själslig utveckling. Den sublima – vilda och orörda – naturen utmanar vårt intellekt och väcker existentiella funderingar. Vem är jag? Lever jag som jag innerst inne vill? Vad är meningen?

Alla som vandrat i Sarek eller paddlat kajak bland kala kobbar i ytterskärgården, kan nog känna igen sig i denna känsla. Det klassiskt sköna odlingslandskapet väcker snarare välbehag och pockar på arbetsinsatser. Edens lustgård ska återskapas. Det är ett ständigt fixande. Eva plockade tyvärr den sista lågt hängande frukten.

Någonstans mellan det tuktade och det vilda finns som estetisk kategori det pittoreska. En pittoresk naturupplevelse är lite distanserad och fokuserad på linjer, form och yta. När vi stannar bilen vid en utsiktsplats och avnjuter landskapet genom kameralinsen, är det ett slags pittoresk naturupplevelse – landskapet som visuell blickmagnet, begärlig för avbildning. Italienskans pittoresco betyder just ”på konstnärers vis” och det pittoreska landskapsmåleriet, som slog igenom på sextonhundratalet, skildrar en natur som balanserar mellan rörd och orörd, ofta med ett nostalgiskt inslag i form av antika ruiner.

Och nu då? Uppenbart är att vi lever i en tid med högt förändringstryck på landskapet. Kraven på produktivitet är höga, vad gäller både bröd, brädor och bränsle. Energiproduktionen flyttar upp och ut i landskapet, från att ha skett någonstans långt borta och delvis under jord. Detta väcker heta känslor, vilket märks allra mest bland de aktionsgrupper som protesterar mot nya vindkraftsanläggningar. Men enligt vissa filosofer inom naturestetik är vi inne i ett nytt paradigmskifte. Männi­skans skönhetspreferenser håller sakta på att glida över till att se det uthålliga som det sköna. Miljöetiken är, enligt dem, en ny kontext som färgar vår uppfattning av vad som är snyggt. Det låter väl hoppfullt?

Precis som tidigare normförskjutningar är den elit- och kunskapsdriven. Vetenskap och politik söker med ljus och lykta efter uthålliga produktionssystem för både mat och energi. Utan insikter om fungerande ekosystem och uthålligt nyttjande, riskerar vi att hänge oss åt en ytlig estetik. Filosofernas paradexempel är den omhuldade gräsmattan. Att ägna så många timmar åt den gödnings-, vatten-, pesticid- och bränsleslukande gräsmattan kommer att vara oacceptabelt för framtidens upplysta medborgare. Varför föra en ändlös kamp mot mossa och maskrosor, när man kan anlägga blomsterängar för nektartörstande insekter och småvatten för grodor?

Ingen äger ensam landskapet. Landskapet är allas vårt livsrum, och enligt Europarådets landskapskonvention som trädde i kraft i Sverige förra året ska medborgarnas möjligheter till inflytande och engagemang i processer som rör landskapet stärkas. Det är lättare sagt än gjort, och det blir en utmaning för myndigheter, organisationer och företag att riva stuprör och öppna för en dialog om den konfliktfyllda arena som landskapet utgör.

När landskapets betydelse som skådeplats och bas för rekreation ökar, kommer allt fler diskussioner att handla just om landskapets utseende och olika intrång i landskapsbilden. Detta ställer nya krav på den expertis som vanligtvis hanterar planering, rådgivning och skydd i skogs- och jordbrukslandskapet. De måste skaffa sig kunskap för att kunna resonera om landskapets skönhet och estetiska värden på ett professionellt sätt, eller samarbeta med professioner som har den kompetensen.

Att som överordnad princip sträva efter skönhet vid planering och skydd, riskerar dock att resultera i nostalgiska och sämre fungerande landskap, tror jag. Däremot måste landskapets estetiska värden respekteras, diskuteras och viktas som ett legitimt värde bland andra.