Lära för livet

Det svänger om universitets- och högskolesektorn. Globaliseringen och det intensiva harmoniseringsarbetet inom EU har gett upphov till både debatt, självprövning och helt nödvändiga diskussioner inom en av våra mest traditionsbundna organisationer. Utbildningsdepartementet spottar ur sig utredningar, lärosätena remissvar och Högskoleverket allehanda utvärderingar. Självfallet är den förestående forsknings- och innovationspropositionen en bidragande orsak till den höga aktiviteten. Kanske är Sverige moget för en riktigt bred diskussion om en av våra viktigaste framtidsfrågor? Hur vi hanterar kunskapssektorn kommer onekligen att vara avgörande för vår förmåga att utveckla en långsiktigt hållbar utveckling för både ekonomi, människor och miljö.

Den tid då universitetsvärlden mest var en angelägenhet för en liten avgränsad elit är också sedan länge förbi. Var tredje vuxen svensk har numera någon form av högre utbildning och forskningsvolymen inom OECD-länderna har femfaldigats sedan sjuttiotalet. Forskning och högre utbildning är helt enkelt en av vår tids snabbast växande branscher. EU:s andel av denna spirande verksamhet är emellertid krympande, vilket främst är en effekt av den kraftiga expansionen i Asien. Utbildningsnivån i Sverige är inte heller exceptionellt hög, åtminstone inte jämfört med de flesta andra i-länder med en starkt internationell prägel på sin utbildning.

Att dirigera denna mångfasetterade verksamhet som allt mer flyter ut över nationsgränserna hör naturligtvis till en av politikens absoluta kärnuppgifter för ett litet och välutvecklat land som Sverige. Enligt OECD:s generalsekreterare Angel Gurrìa är kunskapsområdet till och med det allra mest angelägna för Sverige att prioritera, vilket bör ge forsknings- och utbildningsminister Lars Leijonborg extra råg i ryggen när han ska vinna gehör hos finansdepartementet för ekonomiska satsningar.

De svåra frågor som kunskapssektorn för närvarande brottas med är bland annat: Hur ska forskningsfinansieringen organiseras för att premiera kvalitet och samtidigt skapa utrymme för risktagande? Hur mäter vi kvalitet? Ska universiteten fortsätta att vara myndigheter eller bör de få större juridisk självständighet? Vad är en anställningsbar student? Innebär kraftsamling och profilering att vi bör gå mot färre universitet? Vem står upp för vetenskapen som idé och bildning som utbildningspolitiskt motiv i en tid när alla sjunger det entreprenöriella universitetets lov?

Många av dessa frågor men långt ifrån alla behandlades på den konferens som Globaliseringsrådet anordnade i torsdags på det gamla jazzhaket Nalen i Stockholm. Mest slående var att bilden av Sverige varierade kraftigt beroende på talare. I den karismatiske Harvardforskaren Phillippe Aghions presentation framstod Sverige som ett ljushuvud i EU-25-klassen, med relativt hög grad av autonomi för lärosätena och god prestationsförmåga, om man nu sätter sin tillit till de internationella rankningssystemen. Han gjorde en särskild poäng av att investeringar i högre utbildning ger högre samhällsekonomisk avkastning om graden av självständighet hos universiteten är hög. Universitet med större inflytande över hur de kan hantera resurser, rekrytera studenter, fördela utbildningsplatser etcetera utnyttjar alltså pengarna effektivare. Mer lokal makt verkar leda till en bättre styrning.

Och visst, i jämförelse med Aghions födelseland Frankrike, där universitetsanställda får ägna åtskillig tid åt att förhandla med departement om antal undervisningstimmar som ska bedrivas i olika ämnen, framstår Sverige som frihetens förlovade land. Den bild som rektorn vid högskolan i Jönköping, Thomas Andersson, målade upp var däremot inte lika ljus. Han pekade framför allt på att myndighetsformen utgör ett stort hinder för att svenska lärosäten till fullo ska ta till vara potentialen i internationaliseringen. Utländsk kompetens kan inte rekryteras till styrelsearbetet, eftersom myndigheter måste operera på svenska. Gemensamma examina med universitet i andra länder är inte heller möjligt att utfärda för offentliga universitet.

Över lag förordade han en större organisatorisk mångfald inom högskolesektorn, för att de lokala förutsättningarna bättre ska kunna tas till vara. Mycket talar också för att en sådan förändring är på gång, kanske genom möjlighet till stiftelseorganisation eller en myndighetsform bättre anpassad till den speciella roll som universitetet intar i samhället. Men utan betydande del eget kapital kommer universitetens realiserbara självbestämmande dock vara begränsat, eller åtminstone knutet till en eller annan beskyddare, vare sig det är staten eller marknaden. Universitetens legitimitet i allmänhetens ögon måste därför ständigt återvinnas i form av utmärkt forskning och en förmåga att kommunicera sina resultat till alla som är intresserade.