Låt skogen dofta

Vi blev tämligen högljudda, där i den grovstammiga granskogen. Jag fäste vita snitslar på träd jag ville spara. Min man hojtade att om jag fortsatte dekorera halva skogen i vitt, så fick vi nog bryta köpekontraktet på den lilla bondgården och fortsätta bo i stan. Motvilligt lade jag om snitslingarna på skogsskiftet, som är hundra meter brett och tre kilometer långt. Vi kunde helt enkelt inte bli lantisar utan att offra en del av vår skogsremsa på jorden.

Skogsvårdsstyrelsen hade inte några invändningar mot avverkningen, eftersom skogen till stor del växte på en utdikad mosse, som blev beskogad först förra seklet. Men jag hade ju sett knäroten (en orkidé) och tjusats av svampmarkerna. Och även om granarna inte var uråldriga, så var de mäktiga.

Nu är skiftet lika anonymt som grannarnas hyggen. Den plats jag så gärna besökte för fem år sedan har blivit en plats jag undviker. Trots att vi sparade mer träd än vad maskinföraren från skogsbolaget tyckte var riktigt klokt känner jag fortfarande ett styng av saknad i bröstet. Kerstin Ekman sätter ord på skogssorgen, när hon skriver om ”vargklon i hjärtat” i den tankeväckande essäsamlingen ”Herrarna i skogen”. Det är definitivt klon jag känner. Den river fram sönderkörda stigar och solsvedd mossa. Hjärtat bultar uteblivna utflykter, blåst och småfågeltomt.

Under några helgdagar har jag följt Kerstin Ekman och hennes manliga sällskap på slingriga stigar. Det är vittert, vackert och personligt. Hon skapar skogslängtan och läslust. Man vill uppsöka både naturens och kulturens rika källor. Men hennes avslutande reflektioner lämnar mig ingen ro, kanske för att de synes mig väl mörka.

Hon klagar över det abstrakta språket kring begreppet ”naturen”. Hon menar att det skadar både oss själva och allt växande, eftersom det alienerar och skapar likgiltighet. Häri har hon naturligtvis alldeles rätt. Bara om människor hyser känslor för skogen är de beredda att offra något för att bevara den. Och för att hysa några hetare känslor för skogen kan vi inte stå främmande inför dess mångfald av växter, mossor, lavar, svampar och djur.

Man ska inte – som jag fått erfara – behöva läsa biologi på universitetet för att bli bekant med naturskogens artrikedom. Gammelskogen kan vi undersöka med alla sinnen, långt tidigare. Vi kan klämma på svampar, klättra på liggande träd och låta fantasin skena bland lavdraperade granar. Vi kan åtminstone lära oss att känna igen den. Här har förskolor och grundskolan en viktig uppgift. De kan öppna nya skogsvärldar. Det är inte tråkigt, jag lovar.

Men allt är inte skogsglömska. Samtidigt som folk i gemen har tappat sitt skogliga ordförråd växer det så det knakar, där det verkligen behövs. Skogshuggarna har under tio års tid berikats med ord som rosenticka, knappnålslav och tretåig hackspett. De vet numera vad död ved är och hur viktig den är för många arter. Inte heller kan jag fördöma att miljöorganisationer och miljöpolitiker har blivit mer sakliga i sin argumentation. Generaliseringar och mind-re mustig retorik är kanske ett pris värt att betala för den i grunden positiva utvecklingen att allt fler människor – oavsett politisk hemvist – omfamnar miljöfrågorna?

Aningen förvånad blir jag också när Kerstin Ekman tar ut sin skogsvrede på de mestadels fridsamma och naturälskande orienterarna. Efter lysande vandringar i litteraturens skogar och detaljrika skildringar av de egna naturupplevelserna känns det mindre angeläget. Boken svajar och blir grundare när den närmar sig samtiden och den skogspolitiska debatten. Här står inget om att skogsbolagen har börjat med ekologisk landskapsplanering, vilket innebär att naturskyddet blir bättre anpassat till de krav skogens arter har. Hon nämner inte de försök som pågår kring hyggesfritt skogsbruk, som kan bli en viktig pusselbit i bevarandet av skogar som aldrig kalavverkats.

Men vi delar sannerligen oron för gammelskogen. Den måste undslippa kalhyggesbruket. I tider med stigande råvarupriser krävs kraftigt ökade naturvårdsanslag för att matcha den glödheta marknaden. Det är min appell till miljöminister And-reas Carlgren och jordbruksminister Eskil Erlandsson. Om skyddet sedan sker genom naturvårdsavtal med skogsägare eller med inköp av mark kvittar. Det måste de unika förutsättningarna i varje område avgöra.

Under femton år strövade och skidade Kerstin Ekman i branterna nedanför Rörtjärn i Jämtland, gäckad av en genomträngande doft av linnea, anis, liljor och bittermandel. Doften fanns där sommar som vinter. Till sist upptäckte hon dofttickan. ”Krämgul som fjällkons grädde vällde den ur barksprickorna på en åldrig sälg som stod och lutade bland granarna.” Texten driver mig ut ur arbetsrummet och jag kör i snöyran till vårt skogsskifte. Finns korallblylaven kvar?