Levande skogar

Förra veckan meddelade miljöminister Andreas Carlgren att Sveaskog överför 100.000 hektar produktiv skogsmark till staten, för att ersätta privata skogsägare i samband med bildande av reservat och nationalparker. Beslutet är efterlängtat och innebär att staten tar sitt ansvar för att långsiktigt skydda 400.000 hektar värdefull skog. Enligt Skogsstyrelsen har även det privata skogsbruket infriat målet om att frivilligt skydda 500.000 hektar, även om det finns frågetecken kring naturvårdskvaliteten i dessa områden.

Det miljömål – att långsiktigt skydda 900.000 hektar skog nedanför gränsen för fjällnära skog – som tidigare låg minst ett decennium fram i tiden är nu säkerställt. Det kommer förstås att ta ett par år att genomföra själva markbytena, men möjligheten att få till stånd en kostnadseffektiv process är betydligt större nu än tidigare. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har redan identifierat den skyddsvärda skogen hos de stora skogsbolagen: Bergvik, SCA och Holmen, och när väl principerna för markvärdering och mark­överföring är på plats borde det kunna gå snabbt.

Därmed skruvar alliansregeringen upp tempot i naturskyddet på ett imponerande sätt. Hittills har Naturvårdsverket i snitt bara köpt 2.000 hektar per år av Sveaskog, och styrts av begränsningen att det endast är skogsägare med mindre än 5.000 hektar som är berättigade till ersättningsmark. I den takten var delmålet för ”Levande skogar” en hägring långt fram i tiden.

Bakom naturvårdsspurten anas ett ideologiskt skifte, som styr bort från tvångsinlösen av mark hos små, ofta motvilliga, skogsägare till rationella markbyten med de stora aktörerna på marknaden. Staten utnyttjar äntligen på allvar sin makt som ägare av Sveaskog, till att ta ansvar för en gemensam resurs som den biologiska mångfalden. Detta lär spara mycket ångest hos både markägare och handläggare på länsstyrelsernas miljöenheter. I och med att regeringen dessutom slopar ”toleransavdraget”, som innebär att privata skogsägare får sämre betalt än marknadsvärdet, i samband med att det bildas reservat eller biotopskyddsområden på deras marker, lär förhandlingsprocesserna även med de små skogsägarna bli mindre bittra.

Idel sol i skogsgläntan kan tyckas. Men glädjeyttringarna från delar av miljörörelsen har varit återhållsamma. Det är måhända ovant och i strid med gamla ryggmärgsreflexer att applådera borgerligheten för miljösegrar. Förnöjsamhet är inte heller vad som renderat miljöorganisationerna sina framgångar det senaste seklet. Och visst finns anledning att skilja på delmålet att skydda en viss areal av Sveriges skogar och det övergripande miljökvalitetsmålet, att rädda den biologiska mångfalden.

Alla arter kommer inte att klara sig bara för att cirka tre procent av skogsmarken nedanför de fjällnära skogarna blir formellt skyddade. Men förra veckans besked är ändå ett steg i rätt riktning.

Att regeringen nu vill tillsätta en parlamentarisk beredning, som ska föreslå nya etappmål för miljömålet ”levande skogar” är också klokt. Naturvårdsarbetet gagnas i långa loppet av mål med bred politisk förankring. Naturskyddsföreningens kritik av att alliansen saknar ett långsiktigt mål med skogspolitiken – samma dag som miljöministern deklarerar att miljömålet för 2010 uppnås – framstår som småskuren och illa tajmad.

Från politikens läktare går det dock att konstatera att det är en lyckosam kombination av Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet och de miljömål som sattes upp under hans miljöministrar, tillsammans med den borgerliga och gröna oppositionens tidiga krav på mätbara delmål, följt av den nuvarande alliansens verkställighetsiver som på olika sätt lett fram till dagens resultat. Många kan ta åt sig av äran, även miljöorganisationerna som hållit liv i frågan genom åren.

För framtiden är det emellertid avgörande att de slantar som regeringen tjänar in på en mer kostnadseffektiv metod för skogsskydd, i stor utsträckning omfördelas till skötsel av reservat och nationalparker. Utan rätt skötsel och insatser för friluftslivet riskerar naturskyddspolitiken att tappa i legitimitet och artrikedom att gå förlorad. Många av de värdefulla skogarna i södra Sverige kräver andra insatser än ”fri utveckling”. Bete, bränning, borthuggning av gran och återställande av småvatten är bara några exempel.

När nästa etappmål ska slås fast är det också viktigt att hitta en balans mellan siffror och kvalitativt innehåll. Naturvårdsdebatten fastnar ofta i hur många procent av Sveriges skogar som behöver långsiktigt skydd, för att klara biodiversiteten. Lika viktigt är att politiker och andra aktörer mäter sina bedrifter i biologiska effekter på de ekosystem man vill utveckla och bevara.