Lysande framtid

Det händer. Lite varstans. Pumpar, fläktar och motorer trimmas och regleras. Energidetektiver söker läckor, som tätas. Spillvärme tas till vara. Energieffektivare tekniker tas i drift. På en spritfabrik i Skåne får personalen till och med tårta om energianvändningen per liter alkohol ligger under en viss nivå. En plattskärms-TV utanför matsalen visar kontinuerligt hur mycket el och annan
energi som går åt i processerna. Den osynliga produktionsfaktorn har därmed blivit mer synlig. Skål för det.

Vad som tidigare betraktats som en bakåtsträvande syssla, har fått en helt ny status, både hos företagsledningar och hos politiker. Energieffektivisering är på modet, och diskussionen sjunker sällan till ”ska du släcka Sverige-nivå?” Även världens mest energislösande nation, har i sin nya president – Barack Obama – fått en person som i sina energipolitiska tal vurmar för ”den billigaste, renaste och enklaste energikällan – energieffektivisering”. Vilken makalös förändring.

Utvecklingen har naturligtvis fått draghjälp av skenande energikostnader. Elpriset har dubblerats sedan början av 2000-talet. Svensk industri, som under lång tid varit privilegierad med låga elpriser, får nu känna av den harmonisering av priserna som sker inom en allt mer integrerad europeisk elmarknad. Att producera mer utan att öka energianvändningen har blivit en överlevnadsfråga, och det mest stötande el-frosseriet är förhoppningsvis utraderat. Ett exempel: den elektriska avfrostningsanläggningen till en provkörningsbana, tillhörande en svensk biltillverkare, är numera avstängd. Sommartid. Ingen välfärdsförlust direkt.

Skälen att jobba energismart är många. EU importerar i dag ungefär hälften av all sin energi, och om inget görs räknar kommissionen med att denna andel ökar upp till åttio procent inom ett par decennier. Det är ingen drömsits, varken ur ekonomiskt eller säkerhetspolitiskt hänseende. EU och världen är dessutom i akut behov av en energimix som värmer medborgarna, och inte klotet. Vi kan inte spara oss ur energikrisen, men effektivisering kommer att vara en viktig komponent i en lyckad klimatpolitik. Saken blir inte sämre av att energieffektivisering ofta är en trippelvinst: företagsekonomisk, samhällsekonomisk och miljömässig.

Med el-smarta lösningar i Sverige får vi ett överskott av klimatvänlig el från vattenkraft, kärnkraft och biobaserad kraftvärme. Denna el kan säljas till länder som använder dyr och smutsig el från kolkraftverk. Det finns visserligen ingen garanti för att sparad el i Sverige leder till minskade utsläpp inom EU, eftersom en effektivisering i Sverige frigör utsläppsrätter, som någon annan aktör inom utsläppshandelssystemet kan släppa ut inom koldioxidbubblan. Men alla effektiviseringar skapar möjlighet att minska den mest klimatovänliga produktionen. Att visa på potentialen i effektivisering gör också att det framstår som mindre dramatiskt för politikerna att genomföra de sänkningar av utsläppstaket som måste till framöver.

Och potentialen är stor. Flera forskare har i konkreta studier av tillverkningsindustrin landat i slutsatsen att det går att minska elanvändningen med nästan hälften. Den riktigt tunga basindustrin står inför större utmaningar, om man bortser från den kemiska massaindustrin, som är på god väg att bli både fossilfri, nettoleverantör av el och storsäljare av spillvärme till omgivande fjärrvärmenät.

Men att den tekniska potentialen till effektivisering är stor innebär inte att allt händer av sig själv. Det finns ”marknadsimperfektioner” i form av bristande kunskap om möjligheterna till effektivisering. Staten försöker råda bot på detta genom att ge skatterabatt på el till företag som förbinder sig att göra energiledningssystem och att systematiskt minska sin elanvändning. Programmet har lett till en minskad elanvändning på en terawattimme till en investeringskostnad på en miljard. Att investera i motsvarande mängd ny el från vindkraft, skulle kosta fem gånger mer. Som grädde på moset minskar industrierna sina elkostnader med 500 miljoner kronor per år, vilket är tre gånger mer än vad själva skatterabatten ger.

Denna win-win ska nu granskas av EU-kommissionen som inte vill se skattelättnader som snedvrider konkurrensen. Tjänstemännen på näringsdepartementet måste vässa argumenten för att Sverige ska få använda just detta styrmedel för att uppnå EU: s gemensamma miljömål. Tydligt är att styrmedlet har lyft frågan till industriföretagens ledningsbord. Inget är så lockande som en skatterabatt.

Om någon vecka ger den försenade energieffektiviseringsutredningen sin syn på detta och hur Sverige i övrigt kan bli energieffektivare. Huvudsekreteraren hoppade brådstörtat av. Kritik har redan framkommit. Men än finns hopp. Effektivisering ska ju vara en av alliansregeringens hörnpelare i energipolitiken.