Miljöpolitikens hägringar

När regeringens miljöpolitik bedöms utifrån de sexton miljökvalitetsmålen kan utfallet inte bli annat än deprimerande. OECD, som har ett bredare perspektiv, ger en ljusare bild.

Målet med svensk miljöpolitik är att till nästa generation överlämna ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Det är en storslagen vision, som har levt vidare i proposition efter proposition sedan 1998, och som har få motsvarigheter i andra länder. Tid till annan har det dividerats om till vilket årtal detta ”överlämnande” ska ske, 2020, 2025 eller 2030? Och om det är själva miljökvalitetsmålen som ska vara uppnådda, det vill säga tillståndet i naturen, eller om det räcker att de politiska besluten för att nå målen ska vara på plats. Det senaste budet, i 2010 års miljömålsproposition, är att förutsättningarna för att lösa miljöproblemen ska ha skapats till år 2020. Regeringen har alltså byggt in viss pragmatism och realism i miljömålsarbetet.

När DN i lördags granskade regeringens miljöpolitik var det mot de sexton miljökvalitetsmålen som politiken utvärderades. Utfallet kan då inte bli annat än den deprimerande ”nyheten” om bommade miljömål. Miljökvalitetsmålen har – med undantag av ozonskiktet och strålmiljön – allt sedan de definierades 1998 dallrat som avlägsna hägringar på horisonten. Inget talar heller för att fler miljömål skulle ha uppnåtts med en annan politisk majoritet. I antologin ”Vad staten vill – mål och ambitioner i svensk politik” (2013) beskriver historikern Lars J Lundgren misslyckandet som grundat i en ”orsakskvartett”: målen är ambitiösa, många mål är beroende av åtgärder i andra länder, naturens återhämtningsförmåga är långsam och det finns nationellt beslutade men icke genomförda åtgärder.

Denna orsakskvartett bäddar för återkommande negativ rapportering kring miljökvalitetsmålen, som på sikt urholkar trovärdigheten i hela miljöpolitiken, trots att ett omfattande arbete faktiskt bedrivs. Effekten blir psykologisk pyspunka hos alla dem som sliter med att förbättra miljön varje dag på myndigheter och företag. Vad de än gör, kan de aldrig räkna med att det märks i rapporteringen kring miljö­målen. En och annan medborgare undrar säkert också vad som händer med skattemedlen. För det är ju inte så att politikerna satsar mindre resurser på miljöpolitik i dag än för tio år sedan. Tvärtom.

Budskapet från OECD:s granskning av Sveriges miljöpolitik är ett helt annat, och sätter svenska insatser i ett bredare perspektiv. Simon Upton, chef för miljödirektoratet, OECD, konstaterade på gårdagens presskonferens att Sverige är ett föregångsland inom miljö- och klimatpolitiken. Sverige har frikopplat de inhemska koldioxidutsläppen från den ekonomiska tillväxten, avfallsåter­vinningen är effektiv och utsläppen av övergödande ämnen har minskat. Om alla länder hade nått upp till Sveriges nivå på miljöarbetet, hade världen sett mycket bättre ut, sade Upton. Men självfallet finns utrymme för förbättringar. Vad gäller det unika miljömålssystemet lyfte han särskilt fram behovet av att ytterligare bryta ned de högt ställda målen till konkreta, finansierade, tidssatta små steg på vägen. Arbetet är påbörjat inom vissa områden, men över lag krävs en tydligare sortering av vad som är möjligt att åtgärda inom rikets gränser och vad som kräver internationellt samarbete, liksom vad som ska prioriteras på kort och medellång sikt.

OECD granskar medlemsstaternas miljöpolitik ungefär vart tionde år, vilket är ett rimligt tidsintervall. Det svenska miljömålsarbetet däremot liknas av Lars J Lundgren vid en kvartalsmiljöpolitik som fastnat i ett hetsigt utvärderande. Trötta tjänstemän vittnar om att de ägnar mer tid åt att rapportera om miljösituationen, än att arbeta för en bättre miljö. Kritiken känns alltför väl igen från andra politikområden i den era av mål- och resultatstyrning som på bred front slagit igenom inom offentlig förvaltning. Miljöområdet kan förvisso tyckas vara mer mät- och uppföljningsbart än till exempel vård, skola och omsorg. Men man kan ändå ana ångesten hos de byråkrater som ska följa utvecklingen hos mer eller mindre välfunna indikatorer. Tillgång till antikvarisk kompetens är till exempel en indikator för ”God bebyggd miljö”. Men när blir tillgången på antikvarisk kompetens tillräckligt god? Eller hur stor yta i fjällen får vara påverkad av buller för att miljömålet ”Storslagen fjällmiljö” ska uppnås? Här hjälper det inte enbart att mäta och räkna. Här krävs vägledande politik.

Oavsett om miljöministern heter Åsa Romson eller Lena Ek nästa mandatperiod rycker 2020 närmare, och det lär bli nödvändigt att formulera om målen, flytta fram måldatum och se över modellerna för uppföljning. Miljömålssystemet som idé bör dock inte skrotas. Ingen längtar tillbaka till mitten av nittiotalet då Sverige hade 167 osorterade miljömål, som byggde på 94 propositioner, tre regeringsskrivelser och fyra utskottsbetänkanden. Decennier av miljöpolitik har kokats ned till de nuvarande sexton miljökvalitetsmålen och bringat struktur i miljöarbetet.