Mjölken måste få bli lönsam

Sveriges mjölkbönder genomlever en kris. Risken är att det till stor del blir fel företag som slås ut.

Tänk dig att du har ett företag. För att modernisera företaget krävs investeringar på 20 miljoner kronor. ­Eftersom du inte är mångmiljonär måste du låna dessa pengar. Banken beviljar dig lån, men kräver att allt du äger ska stå som säkerhet. Om företaget går i konkurs blir du personligen satt i skuld. Du vet att företagets omsättning kommer att vara låg i förhållande till storleken på det bundna kapitalet. Ditt företag har en enda kund, som köper den råvara du producerar. Företaget har ingen möjlighet att själv sätta pris på denna produkt.

Du konkurrerar på en global marknad, med länder där arbetskostnaderna är lägre och lagstiftningen mindre ambitiös inom miljö- och djurskyddsområdet. Världsmarknadspriset (intäkten) är extremt rörligt, till skillnad från de fasta utgifterna för räntor, amorteringar och produktionskostnader, som ligger relativt stabilt. Du har ingen, eller möjligen ett par anställda. Du driver detta företag som enskild firma med F-skattsedel.

Låter det klokt? Borgar upplägget för god nattsömn? Naturligtvis inte. Ändå är det en situation som många av landets mjölkbönder, i samverkan med banker och rådgivningsorganisationer, har försatt sig i.

Den stolta, självägande bonden har gjort sig ofri, skuldsatt upp över öronen. På Ackordscentralen, som hjälper mjölkföretag i ekonomisk knipa med rekonstruktion, är man förvånad. Hur har kreditprövningen egentligen gått till? Är det rimligt att enskilda företag drar på sig skulder i denna storleksordning?

Situationen är delvis en effekt av jordförvärvslagen, som bara i undantagsfall medger att juridiska personer (aktiebolag, handelsbolag) får äga jordbruksfastigheter. Därför är det bra att Konkurrenskraftsutredningen (Bonde­utredningen), som presenterades i torsdags, föreslår ändringar i lagen för att underlätta för aktiebolag att köpa jordbruksmark.

Det löser inte den akuta pengabristen i många företag, men kan på sikt locka mer externt kapital till branschen, underlätta ägarskiften och minska det administrativa krångel som uppstår när bönder har vissa tillgångar i driftsbolag, men äger fastigheten som enskild firma.

Somliga säger att det inte finns en mjölkkris. Mjölk finns ju i butiken. Jag menar att det finns en kris, eftersom det i stor utsträckning är fel företag som riskerar att slås ut. Det är yngre mjölkbönder som nyligen investerat i ljusa ladugårdar med mjölkrobotar, där djuren får gå lösa och korna kan välja när de ska bli mjölkade och borstade, som ligger mest pyrt till. Det är de som satsar och växer som tvingas be om extra lån från banken för att klara kostnader inför vårbruket. Diesel på kredit, uppskjutna amorteringar och skogsavverkningar är vanliga överlevnadsknep.

Äldre lantbrukare med gamla ladugårdar och lägre skuldsättning drabbas mindre hårt. Men vad händer när de går i pension om några år? Vilka finns kvar då?

Det har hållits laddade möten i riksdagen och upprop på Facebook. Det talas om åtgärder på kort och lång sikt för att förbättra lönsamheten inom svensk mjölkproduktion. Att inte införa eller höja skatter på produktionsmedel (handelsgödsel, diesel) i det här läget, borde vara en självklarhet. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht måste få Miljöpartiet att inse att nedlagd produktion och ökad import inte löser något miljöproblem.

För att få välinvesterade företag att överleva den akuta prispressen efter­lyser många också ändrat regelverk kring de så kallade EU-krediterna. Att fenomenet ens existerar är beklämmande. Under många år har bankerna låtit bönderna belåna sina framtida EU-stöd till 80 procent. Det har varit ett sätt för lantbruksföretagen att hanka sig fram månaderna före stödutbetalningarna.

Men om företaget går i konkurs och det finns skulder, hos kronofogden exempelvis, har staten första tjing till stöden, och i de kärva tider som nu råder vågar bankerna därför inte bevilja EU-krediter. Ett slopande av den statliga förturen skulle göra bankerna mer generösa med EU-krediter.

Det kan rädda ett antal företag, vilket är bra, men det är svårt att känna någon verklig entusiasm inför nödlösningar av detta slag.

Roligare är att allt fler mjölkbönder vill starta nya producentföreningar, för att utmana Arlas dominans (70 procent av mjölken). Varför ska svenska mjölkbönder över huvud taget vara medlemmar i denna globala mejerijätte?

Inflytandet har krympt i takt med den internationella expansionen, och Arlas värdering av mjölk är lika fyrkantig som mjölkpaketen. Koncernen betalar exakt lika mycket för en liter mjölk oavsett hur den är producerad, inte ett öre extra för svenska krav på sommarbete, eller mervärden i form av låg antibiotika­användning.

Råvara är råvara, har koncernchefen Peder Tuborgh slagit fast. Det är logiskt för en global aktör med ägare i sju länder. Men lika logiskt är att svenska mjölkbönder försöker hitta nya kanaler till marknaden.

Jag tror att efterfrågan från konsumenter finns där. Gapet mellan vad bonden får och priset i butik har blivit för stort. Enda sättet för bonden att kapa åt sig en större del av den kakan är genom att förhandla direkt med handeln och bättre marknadsföra sina styrkor.