Myter om Robin Hood-skatten

Det finns bred politisk enighet om att medborgarna ska få likvärdig vård, skola och omsorg i hela landet. Trots det lever seglivade myter om det kommunala utjämningssystemet vidare.

Vem ska betala för att 90-åriga Hilma i Dorotea ska få en värdig äldreomsorg, när merparten av folket i arbetsför ålder i hennes trakter har flyttat till tillväxtregionerna? I grunden är det vad den kommunala skatteutjämningen handlar om. De barn Hilma och andra gummor har fött och fostrat betalar numera skatt någon annanstans. Kommunkistan är därför skral, och kostnaden per kvarboende invånare för äldreomsorgen i Dorotea beräknas till 17 300 kronor. I Håbo, som har en låg andel äldre, beräknas kostnaden för äldreomsorgen till 3 200 kronor per invånare.

Ett sätt att utjämna kostnaderna vore att skjuta av lite gamlingar i glesbygd. Förslaget yttras av en utredare som – får jag förmoda – är ytterligt trött efter många ifrågasättande diskussioner angående det kommunala utjämningssystemet – av vissa kallat ”Robin Hood-skatten”. Skarpa ordsalvor har avlossats från Stockholms handelskammare och en del kommuner runt Stockholm.

I själva verket finns dock bred politisk enighet om att kommunerna ska kunna erbjuda sina invånare en likvärdig barn- och äldreomsorg. Det visade inte minst den parlamentariska kommitté som förra våren lade fram ett förslag om ett nytt utjämningssystem. Att alla riksdagspartierna var överens om det omdebatterade utjämningssystemet var historiskt. Inga reservationer eller särskilda yttranden grusade bilden av samstämmighet.

Ändå dröjer regeringen med propositionen. Finansdepartementet bereder och bereder. Ansvarig minister och delar av regeringskansliet har inte släppt tanken på att det kan finnas tillväxthämmande faktorer i systemet eller att Stockholm missgynnas på ett otillbörligt vis. Finansmarknadsminister Peter Norman hänvisar framför allt till Statskontoret som neutral remissinstans i denna omdebatterade fråga. Problemet är bara att Statskontoret anser att regeringen ”övertolkar” dess kritik. Statskontorets avsikt var inte att dra i gång något som liknar en ny utredningsvända, eller att stoppa hela förslaget. Statskontoret menar till exempel att tillväxtfrämjande arbete ska ske utanför ramen av den kommunala utjämningen.

Den utdragna hanteringen har fått ett åttiotal företrädare för alliansstyrda kommuner och landsting runt om i landet att reagera. I mars skickade de brev till Peter Norman och finansminister Anders Borg, och poängterade att de behöver kunna planera budgeten inför 2013. Allt talar dessvärre för att det nuvarande, kraftigt föråldrade systemet kommer att fortsätta gälla ett år till. Det innebär fortsatt orättvisa vad gäller hur mycket pengar kommunerna får i ersättning för barn i förskoleålder. Ett barn i Sollentuna ger 60 procent mer klirr i den kommunalekonomiska kassan än ett barn i Bergs kommun, enligt ett exempel i Dagens Samhälle. Modellen antar att stadsbor utnyttjar dagis i mycket högre utsträckning än landsbygdsbor, vilket stämde för tjugo år sedan. Nu har verkligheten förändrats, men inte modellen.

En myt som den parlamentariska kommittén avlivar är just att enorma summor slussas från Stockholmsregionen till landsbygden inom inkomstutjämningen. I verkligheten går det nästan på kronan jämnt upp inom Stockholms- respektive Malmöregionen. Det vill säga rika kommuner i hårt segregerade städer som Stockholm och Malmö betalar till förorter med låga snittinkomster. Att hitta förespråkare för att låta delar av samma region glida isär ytterligare, är nog svårt.

Tillväxten inom en arbetsmarknadsregion avgörs framför allt av regionens storlek. Enskilda kommuner är ofta för små enheter för att vara intressanta att analysera ur ett tillväxtperspektiv. Tillväxten i centrala Malmö är exempelvis hög, men de beskattningsbara inkomsterna är låga. Många högavlönade bor i kranskommuner som Lomma, som därmed har goda skatteintäkter för att täcka omsorgsbehovet. Inom Stockholmsregionen är det också stor skillnad mellan de så kallade natt- och daglönesummorna. I Vaxholm är nattlönesumman (inkomsten hos de som bor i kommunen) hög, medan den ekonomiska aktiviteten på dagtid är extremt låg. Det är lätt att inse att det behövs en omfördelning av resurser inom dessa arbetsmarknadsregioner för att hålla samman samhället.

Självklart kan det kommunala utjämningssystemet förbättras. Systemet är omvittnat komplext. Men förenklingar får inte ske till priset av sämre träffsäkerhet. De strukturella faktorer som ingår i modellerna ska framför allt inte vara påverkbara, för att undvika medvetet trixande. Det är därför bra att liggande förslag plockat bort variabeln ”vårdtunga gruppen”, eftersom det uppdagats omotiverat stora skillnader i diagnosticering mellan olika landsting. Frågan är bara hur lång tid finansdepartementet behöver för att grunna på om variabeln ”bidragsberoende längre tid än sex månader” ska vara kvar, eller inte? Eller snickrar de på en helt statligt finansierad omfördelningsmodell, för att öka legitimiteten för politiken?