Ner som en pannkaka

Trots hotet om ett hetare klimat, kan temperaturen i miljödebatten bara karaktäriseras med ett enda ord. Fisljummen. Annat var det 1988. Då ansåg 62 procent av svenskarna att miljön var den viktigaste politiska frågan. Komposter, bilpooler och miljövänligt papper hörde till vardagssamtalen, och enligt den träffande beskrivningen i gårdagens ”Godmorgon världen” tittade vi ”långt efter kollegor som fortfarande hämtade kaffet i pappersmugg”.

Nu genomgår miljöfrågorna snarast en atomvinter. I dag sätter mindre än var tionde svensk (6 procent) miljön högst upp på den politiska agendan, och frågan är hur denna opinionsmässiga berg-och-dalbana kan begripas?

Miljöfrågornas intåg på den politiska arenan, både under sextio- och åttiotalet, kan framför allt förklaras av en rad spektakulära, bildmässiga händelser. Teve visade inslag som både berörde och upprörde. Under sextiotalet dog gulsparvar och andra små- fåglar i massor på grund av kvicksilverhaltigt utsäde. På åttiotalet chockerades allmänheten av skogsdöden i Centraleuropa, svåra kemikalieolyckor (Seveso, Bhopal, Basel), säldöden, de första giftalgblomningarna och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Att förklara varför intresset för miljön nu har dalat, är mer komplicerat. Men en av de viktigaste orsakerna torde vara att miljöfrågorna har internationaliserats. Miljöförhandlingar har blivit något som sker långt borta. Med tanke på miljöproblemens gränsöverskridande natur är det naturligtvis en nödvändig utveckling. Samtidigt har perspektivet skiftat från miljöeffekter vi ser här och nu, till mer eller mindre säkra prognoser (klimat, ozonskikt, försurning, tillgång på rent vatten). Dagens miljöproblem har blivit morgondagens, och deras långsiktiga natur rimmar illa med både kvartalsrapporter och mandatperioder.

Miljöns undanskymda plats på den politiska dagordningen kan också ses som ett bevis för att politikerna har misslyckats att hantera andra välfärdsfrågor. När sjukvården, skolan och äldreomsorgen brottas med stora svårigheter är det naturligt att miljöproblemen som främst kommer att drabba kommande generationer och tredje världen skjuts på framtiden.

Förmodligen finns också, vilket Naturskyddsföreningens ordförande Svante Axelsson påpekade i radioinslaget, en föreställning bland människor om att allt är på rätt väg. Till viss del finns det fog för denna inställning. Kvicksilverutsläppen i Sverige har minskat med 95 procent sedan 1960-talet, och svaveldioxid-utsläppen med 80 procent sedan 1980. Problemet är att det fortfarande kommer föroreningar från andra delar av världen.

Den yttre miljön, liksom arbetsmiljön, har också i många västerländska städer blivit bättre. Samtidigt pågår en storskalig landskapsomvandling utanför tätorterna. Ängs- och hagmarker växer igen. Artrika skogar ersätts av granplanteringar. Den urbana människan har dock svårt att se de smygande landskapsförändringarna och den pågående artutarmningen, vilket kan förklara likgiltigheten inför dessa processer. Naturen är mest en kuliss till sommarstugan.

Nya miljölarm skulle förstås kunna väcka en slumrande opinion. Men i stället för att invänta sådana borde politiker och andra opinionsbildare anstränga sig för att ge liv åt det tysta internationella miljöarbetet som trots allt pågår.